En bebis lär sig tusen små saker under sitt första år. Små nervtrådar som ska kopplas ihop och ledas rätt, göra rätt, fatta rätt. De flesta saker ser vi inte ens med blotta ögat. Vi ser de stora sakerna. En medveten riktad rörelse, ett huvud som vrids mot ljudet av ens röst, ett skratt.
Bebisen lär sig lyfta på huvudet, den lär sig sitta, klappa händerna och visa hur stor den här. Allt detta är ju grymt stort.
Men allra störst måste de där små stegen vara. Igår bjöd han på ett, sen två. Efter det var han så trött att han inte ens orkade stå upp, fatta ansträngningen att få ihop balans med rörelse och en kropp som inte lyder.
Idag bjöd han på fyra små vingliga steg. Det är pappan som har magin och lockar fram det där lilla extra som behövs för att våga.
Om det finns bildbevis? Nix. Men var lugna, det kommer några osäkra, men bestämda, steg på film snart. Hoppas jag.
