De där två alltså

wpid-2015-04-03-08.09.44.jpg.jpeg

Den där oron som malde innan bebis nummer två kom var som alla bättre vetande sa helt obefogad. Frågan som malde och gjorde mig ledsen och nedstämd ganska ofta innan förlossningen var ‘kan man verkligen älska ett barn till såhär mycket som jag älskar Astrid?’. Hjärtat var ju liksom överfullt redan.

Men vet ni? Utan problem. Kärleken bara fördubblas.

Nils älskar sin storasyster så mycket och det är såklart besvarat. Han tar varje tillfälle i akt till att krama och gosa med henne och det gör att föräldrahjärtat svämmar över.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Att få ett sjukt syskon – Astrids tid i Göteborg

Att få ett syskon är för de allra flesta en väldigt omtumlande upplevelse. Vissa får komma till BB och hälsa på sitt nya syskon, vissa får träffa sitt syskon när föräldrarna kommer hem med det lilla paketet.

Sen finns det dom som hälsar på och ser sitt nya syskon för första gången på ett annat sjukhus än det man känner till. Syskonet sover djupt och har en massa sladdar och slangar som sticker ut. Dessutom får man inte ta på syskonet som man vill och man måste tvätta händerna hela tiden och smörja dom med starkt luktande handsprit. Man måste vara lite extra lugn och tyst och allt tar en massa tid, det ska väntas och väntas och väntas.

När hon såg honom första gången var det inga konstigheter. Han hade ett litet rött märke på kinden, förmodligen hade han klöst sig själv innan operationen, det var det enda hon funderade över. Vi hade visat bilder på honom innan hon kom dit. Vi hade förklarat vad alla sladdar och slangar var till för och hon bara sög åt sig, inga konstigheter liksom. Dock tog det väldigt lång tid innan hon ville ta på honom så lite läskigt tyckte hon att det var ändå. Bilden där hon försöker sätta på honom strumpan är det första närmandet hon gör och det hände när jag var på toaletten och frågade om hon kunde vakta Nils litegrann. Utan granskande blickar är det så mycket lättare för vår lilla fröken att göra saker.

Att vara ett syskon till någon som ligger på Drottnings Silvias barnsjukhus kan många gånger vara ett litet äventyr. Det finns massor att göra här som är till för både friska och sjuka barn. Lekterapin är underbar för barn i alla åldrar, då och då ordnas biokvällar, clownerna dyker upp här och där och busar. På Ronald mcDonalds hus finns lekrum till höger och vänster samt ett gäng barn som hela tiden är ute och leker. Precis utanför sjukhusets entré ligger en stor lekpark där man kan spendera otaliga stunder om man är tre år.

För att minska friktionen med att hela tiden förflytta sig mellan sjukhuset och RmD (Ronald mcDonald) så tog vi ner Astrids cykel. Det var en fullträff och hon har blivit riktigt duktig på att cykla plus att det blev lite lättare att få med henne då vi kunde locka med en cykeltur.

De första dagarna tillsammans i Göteborg låg Nils först på IVA och sen på vakrum. Detta gjorde att vi kunde vara tillsammans jag, David och Astrid. Då funkade allt utan problem. Jobbigt för oss alla blev det när en av oss sov med Nils i eget rum på sjukhuset. Att säga hej då till en av föräldrarna varje dag/kväll är något som satt djupa spår i henne och som nog kommer ta ett tag att reparera. Orden hej då är laddade och väldigt svåra att uttala för henne och hon har flera gånger frågat om vi måste lämna henne och hon blir livrädd för att vi inte ska komma tillbaka om någon av oss föräldrar måste åka iväg.

Förutom att farmor och farfar var kvar någon dag efter att dom skjutsat ned henne så kom även mormor och Johan ner. Det var guld värt för mig och David och ännu mer för henne tror jag. Dom plockade med sig henne till Universeum och en dag följde även jag med och vi var till Naturhistoriska. Riktigt härliga dagar för oss allihopa!

image
Pappa, Astrid och Farfar firar pappa Davids födelsedag på thairestaurang. Nya snygga skor, guld, glitter, rosa OCH Hello Kitty så mycket bättre blir det inte. Att duscha eller bada är något av det bästa fröken vet och hon kan fördriva otaliga timmar här. Räsercykeln parkerad utanför entrén. Astrid och jag i RmD:s bibliotek och lägger pussel.
image
Astrid beundrar lavalamporna i upplevelserummet på lekterapin. Astrid och mormor på lekplatsen. Astrid hjälper NIls med Strumpan. I entrén står ett jättestort träskepp där man kan leka allehanda lekar. Att åka vagn är något av det mysigaste som finns.
image
Filmtajm, ”flygplan” och popcorn. Ännu en del av upplevelserummet, ett rör med bubblor och fiskar som åker upp och ner. Att klättra på piratskeppet hade hon kunnat göra i timmar.
FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Första riktiga veckan

Den här veckan har David börjat jobba. Han har varit på jobbet någon enstaka timme tidigare men ingen heldag som det blivit och blir den här veckan.

Inget som jag varit speciellt nervös för, att allt kommer tio gånger längre tid än normalt är något jag räknat med. Dock gick kalkylen ÄNDÅ lite fel i måndags när det var dags för Nils första BVC-besök. Vi ramlade in 5 minuter sent, dyblöta av regnet och med skötväskan kvar i bilen och allmänt förvirrade då vi aldrig varit där förut. Dock gick allt bra och Nils har vuxit så det knakat, 5,035 kg och 59 cm lång. Han har gått upp ca 900 g sen vi kom hem.

Efter besöket köpte vi lite lunch och åkte till Björke för att storesystrarna skulle få leka och mammorna få prata. Vi blev kvar i närmare tre timmar vilket resulterade i en extremt trött men nöjd liten tjej som somnade som en stock i bilen.

image

Igår, tisdag fick jag iväg Astrid till dagmamman. Hon vill inte dit på morgonen och säger saker som att man är bara glad när man är med föräldrarna och så. Då känner jag mig som världens sämsta mamma som tvingar iväg henne. Men när vi väl kommer dit och hon rusar skrattande iväg för att leka så vet jag att det är det rätta. Tyvärr var det en väldigt trött och bleknost liten tös som jag hämtade kl 14 och mycket riktigt så visade termometern på nästan 39 grader. Typiskt! Nästa vecka är det påskveckan så inte heller då kommer vi få till några rutiner. Men SEN så.

image

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Tvåbarnschocken?

När ska den komma? Skulle den ha infunnit sig på en gång så det är något vi missat i vår sjukhusbubbla? Eller är det något som plötsligt kommer drabba oss om ett halvår?

Jag undrar bara för att jag hade blivit så varnad innan att ojojoj vilken skillnad det skulle bli med två motför en. Inte vet jag, men än så länge har jag inte stött på något räcker för att chockera eller ens överraska mig. Såklart är det många tuffa stunder.

Att som förstfödd behöva dela sina föräldrar med en skrikande liten bebis är väl inget man direkt önskar. Astrid testar oss, speciellt mig såklart. Hon ber om extra mycket hjälp precis när jag sitter och ammar, tex så är det bara då hon blir bajsnödig och bara MÅSTE bli torkad på stört. Men oftast är hon snäll och omhändertagande mot Nils och man märker att hon redan älskar honom och att han blivit en del av familjen nu.

Har ni som har två barn kännt er chockade över hur det blev? Eller är det nån slags myt som går runt? Kanske härstammar den från nåt land där man försöker hålla nere barnafödandet eller nåt inte vet jag.

image

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Några ”för första gången”

Igår tog jag tjuren vid hornen och tog med mig båda barnen (jajjamensan jag är tydligen tvåbarnsförälder nu) och for in till stan för att äta lunch med Johanna, Carro och deras smågrabbar. Som tur var gick precis allt som en dans på rosor så för tillfället så ser jag oss göra det igen. Det hade varit värre om det blivit katastrof men både stor, liten och mamman skötte sig finfint. Mat blev intagen och redovisning av vad vi haft för oss de senaste fyra veckorna avklarades.

Det andra som gjorts för första gången är att Astrid har varit hos dagmamman på den tid då hon får vara där nu när jag är föräldrahemma. Det var även första gången sedan Nils kom och alla barnen hade minst sagt längtat efter henne vilket värmer mammahjärtat.

När Astrid var hos dagmamman så var jag, David och Nils på den första läkarkontrollen här i Gävle. Det skulle göras ett ultraljud vilket såg riktigt bra ut. Något enstaka dubbelslag så vi ska fortsätta med den medicinering vi har nu. Lilla herrn skötte sig som vanligt exemplariskt, han har ju gjort det ganska många gånger redan under sitt korta lilla liv.

image

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Att komma hem

I onsdags började det pratas om att vi kanske skulle få åka hem på fredag. Under torsdagen fick vi veta att vi skulle få sova på Ronalds hus hela familjen för första gången och med största sannolikhet få åka hem på fredagen. Fredag morgon fick vi det 100 procentiga beskedet att idag skulle vi åka hem.

Lyckan!

Det var bara att i full fräs packa och städa ur rummet. Lättare sagt än gjort med en alltjämt vaken 3-veckors bebis samt en alltjämt envis 3-åring men vi kom iväg vid 14.30, nöjda över tiden och i stort sett euforiska över att få lämna Göteborg, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus samt Ronald mcDonalds hus.

Planen var att stanna i Örebro trakten för att sova över och dela resan på två men när vi kom till Örebro så nestämde vi oss för att om det fortsatt gick så bra så brassar vi hela vägen. Det gjorde det.
image

Strax efter 22 svängde vi in på uppfarten. Helt slut som artister var vi vuxna och barnen sov som små stockar, allt hade gått hur bra som helst. Frågan om hur lång tid vi är hemma hade vi väl svarat på cirka 6057 gånger sen örebro men ÄNTLIGEN var vi hemma, överlyckliga!

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+