Återuppstånden (?)

Men alltså. Jag trodde att det senaste inlägget jag gjort var i maj nån gång. Att jag bara haft ett kort sommaruppehåll. 

Hoppsan. I mars var det visst.

Jag har haft så mycket jag har velat skriva ner, så mycket jag velat sparat och ha kvar. Så många minnen och små saker.  Men det har inte funnits där, inspirationen, tiden att sätta mig att skriva något. 

Men. Nu kanske jag har nåt på gång. SÅ mycket har hänt. Det största? Jag har blivit moster till den sötaste ungen i världen en liten  (inte så liten längre) Hedda, ett underverk såklart. Hon kom i raketfart mitt under Lasse Winnerbäcks konsert där jag offentligt bröt ihop när jag fick sms från Heddapappan. 

Jag lovar inget men kanske det kan dyka upp lite småsnacks från tiden som har gått.

På återseende  (utan att lova för mycket)

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Stunderna man behöver spara

Våren bjuder på en härlig försmak. Solen lyser från en klarblå himmel, temperaturen stiger och snön smälter i flygande fart.

Den lilla sover i vagnen och den stora leker på baksidan med sina kompisar. Själv sitter i ett lä hörn och lapar i mig av solen. Tyst. Lugnt. En försmak av hur det kan bli när båda blivit lite större. Men det räcker så. Snart nog är dom där och då kommer jag se tillbaka på den här tiden med romantiska ögon och minnas att allt bara var perfekt harmoni.

Just den här stunden stoppar jag in i minnet. Inte bara för framtiden utan kanske för att plocka fram redan på en torsdag kväll när jag stressat flänger hem från jobbet, stressat slänger in barnen i bilen för att skynda oss hem för att göra mat medan jag redan vet att det är försent. Klockan är för mycket och kaoset är.ett faktum. Då kan jag stå där.och vänta på de kokande makaronerna och plocka fram den här stunden. Stänga ute barnen som ligger och skriker efter mat på köksgolvet medan snögloppet faller utanför.

Härliga stund.

PhotoGrid_1457781932828

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Blogglista

1. Hur länge har du bloggat?
Det första inlägg som finns här, förutom ett som jag lagt in i efterhand, är från 13 april 2011. Innan det hade jag en blogg som jag skrivit på i fem år som jag efter lite för mycket pillande helt plötsligt raderat. Sorgen alltså. Jag har några gamla som jag plockat upp via cache som jag har planer på att lägga in så här i efterhand.

En av de första bilderna på bloggen sen omstarten. Astrid närmare 5 månader.

2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv börja blogga?
Ingen aning faktiskt. Det var trots allt 10 år sedan.

3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
En av de första jag följde Vilda Barn. Tyvärr finns inte hon kvar men jag följer henne på hennes olika instagramkonton numer.

4. Hur känner du dig inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Jag önskar att jag ens KUNDE läsa mina första inlägg. Men av de som finns så känner jag bara lycka. Astrid var liten bebis och det handlar mycket om henne, lite om sömnbrist också.

5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet som läsare?
Oj ganska många. Eller jag återvänder inte till dom för jag använder Bloglovin och läser så gott som dagligen de bloggar jag följer. Kanske 30 stycken, alla skriver ju inte varje dag.

6. Av de bloggare du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar/t.ex. teknikbloggar, modebloggar, politikbloggar?
Mest dagboksbloggar. Även om vissa nischar sig lite mot tex träning och resor.

7. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om?
Jag tycker att de flesta verkar ganska olika mig. Ibland stöter jag på en blogg som jag tror jag ska följa. Men efter ett tag blir den tråkigt, då inser jag att den som bloggar och hens liv är för lika mig själv och mitt eget liv. TRÅKIGT! Det vill jag inte läsa om, det lever jag ju. Bloggar jag följer vars liv skiljer sig mest från mitt skulle jag vilja säga är Blankens och Lofsan.

8. Nämn en bloggare (obs länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om?
Det beror på. Kanske jag är lik några jag läser. Men som jag svarade ovan så vill jag inte läsa om mig själv utan om andra liv (vilket låter som ett ganska sjukt beteende när jag skriver det sådär).

9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Jag tror dom uppskattar det. Jag har fått lite kommentarer nu när det dröjer så länge mellan varje inlägg att jag borde ”steppa upp” lite för dom saknar mina inlägg.

10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ingen aning, men det hoppas jag verkligen för jag har inga intentioner att göra mig till någon annan/annat än den jag är.

11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränser hela tiden?
Ja  det tycker jag. Jag visar inga hemska bilder på barnen eller mig själv. Jag visar sällan eller aldrig bilder på andra eller andras barn och då alltid med en uppmaning att säga till om det inte är oki. Jag tycker inte att jag berättar för personliga saker, kanske tvärtom istället. Ett exempel är ju Nils hjärta. Jag skulle gärna lägga upp med bilder från tex IVA och så men det tycker jag blir för privat. Lika så skriver jag kanske ytligt om hans sjukdom och så.

12. Nämn några saker som du aldrig skulle blogga om och varför?
Jag vill aldrig hänga ut någon, inte utsätta någon för obehag, vare sig det är någon jag känner eller någon okänd, typ någon från öppna förskolan eller så.

13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse tror du?
Det började kanske så. Jag har även haft perioder då jag haft sådana tankar. Att bli större, växa. men sedan insett att jag inte kunnat stödja det på någon anledning utom att bli sedd och bekräftad. Så då har jag struntat i dom försöken.

14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Ja det tror jag. Många kanske har en fasad men med dagliga inlägg, ibland flera om dagen så är det nog svårt att vidhålla den.

15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Nix, har ju inte så många läsare förutom vänner och bekanta, tror jag. Jag har fått kontakt med några hjärtebarnsföräldrar som har hittat hit efter att ha sökt på Nils specifika hjärtfel. Det är roligt tycker jag och jag känner mig inte främmande inför att träffa dem en vacker dag.

16. Tror du det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja det tror jag. Jag har stött på många bloggar som varit på tok för personliga och utlämnande. Med bilder på hus, bil med reg.nummer och liknande. Även om inget är hemligt om en på internet längre så tycker jag att man ska tänkte både en och två gånger.

17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar. Och isåfall: Hur har du hanterat detta?
Får väldigt sällan kommentarer överhuvdtaget och då är det oftast glada tillrop eller små frågor.

18. Har du skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej det tror jag inte. Hade jag skrivit något i min egen blogg som jag ångrat så hade jag tagit bort det. Jag lämnar aldrig elaka kommentarer utan skriver efter devisen har du inget snällt att säga så säg inget alls.

19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Kanske att jag blir frustrerad när jag ibland har inspiration till inlägg snurrande i hjärnan utan att få ner det på pränt. Sen försvinner det och så blir det inte ett inlägg på flera månader. Jag känner ingen stress över det egentligen utan det är mer att jag blir irriterad när jag har så mycket jag vill skriva men det blir inget alls.

20. Tror du att du fortfarande efter två år bloggar? I såfall: Tror du att ditt bloggande förändrats då?
Ja det tror jag. Jag tror inte det har förändrats heller. Jag fortsätter att skriva om vardagsliv och småsaker på samma sätt som jag gjort de senaste 10 åren.

21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Jag är säker på att bloggarna har väldigt stort inflytande i dagens samhälle. Att skänka saker till bloggare och bjuda in till event av olika de slag har blivit en extremt stor marknadsföringskanal.

22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Själva skrivandet kanske inte har betytt så mycket. När jag kanske har behövt skriva av mig så blir det inget. Däremot så är ju det samlade resultatet väldigt betydelsefullt för mig. Det är så himla roligt att gå tillbaka och läsa.

23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag lär mig, både nyttigt och onyttigt.

Det var det för den gången.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Alla kvinnors dag

Idag är det internationella kvinnodagen.

Idag tänker jag lite extra på och pratar om, på tex fikarasten, alla kvinnor där ute i världen som varje dag kämpar. Inte så mycket de som kämpar för att få samma lön. Idag tänker jag på de kvinnor som kämpar för att överleva.

De små tjejer som kämpar för att överleva en dag tillsammans med sin 50 år äldre make. De kvinnor som föder sitt tionde barn ensam efter vägen hon går på för att gå de 5 milen till närmsta förlossningsklinik. De kvinnor som blir tystade och smädade när det görs försök att resa sig upp.

Efter att ha hört en intervju med en kvinna från Afghanistan på radion i morse så ville jag googla vad hon hette. Reportern sa att hon kallades världens modigaste kvinna så jag googlade på det.

Redan när jag skrivit Världens mo fick jag fram två förslag; Världens modigaste man (såklart) och Världens modigaste djur. Inte ens när jag kommit så långt som Världens modigaste kvinn fick det jag sökte som förslag. Google fattade inte, ”vadå, modig kvinna, jag förstår inte vad du menar”.

Modig

Kräks i munnen.  Att jag har två barn som ska växa upp i det här. Mår illa.

Kvinnan jag sökte var Malalai Joya. När hon talar i senaten stängs hennes mikrofon av och de övriga deltagarna skriker åt henne att vara tyst och olika fula ord. Hon och hennes familj lever under ständigt hot. Hennes ”brott”? Hon är kvinna och ifrågasätter männen.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

En riktig kalashelg

Vilken helg det varit. En sån där som jag hoppas att vi ska kunna suga på riktigt länge och prata om. I går var jag och Astrid på Mello. Vilken grej alltså. Vi var så peppade när vi åkte dit och även om det blev lite länge för en femåring än vad som är ultimat så var det riktigt spännande och roliga.

Ännu roligare blev det sen på kvällen när vi tittade på livesändningen. Att Astrids stora favoriter Dollystyle spelade i Gävle var ju bara så grymt och sån tur. Sen att jag personligen tycker att jag hört den där låten lite för många gånger under en helg för att man ska kunna bibehålla vett och sans, ja det hör inte hit.

Vi hade så grymt bra platser. Rad åtta och längst ut mot gången där Panetoz sprang förbi. Jag var riktigt nöjd, Astrid var inte så överdrivet imponerad av de olika artisterna och så.

Astrid och jag på Mello

Söndagen handlade om tvåårskalas.

På förmiddagen kom kusinerna och faster Ida. När det var dags för dom att åka så kom både Stenbärsvännerna, med Nils bästis Jocke, och hela familjen från Björke också. Som (soja)grädde på moset kom bästa moster Emma och hennes Rickard också. Dom hängde kvar ända till läggdags.

En underbar kalasdag fylld med skratt, bus, oväsen, socker och allt som hör barnkalas till. Jag känner mig otroligt tacksam för allt en sån här dag.

Sen att jag dessutom bakade väldigt goda muffins, som resulterade i frieri (från en gift man till en annan gift kvinna hehe), och en chokladtårta som min käre make till och med tog en till bot av vilket jag under våra nio år vi känt varann aldrig varit med om. Ja jag var kanske lite orimligt nöjd med fikat men jag är nästan desto mer nöjd över att det nästan inte blev något kvar.

Nu är det hög tid att sova. Tack för en härlig helg livet!

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Och så blev han två år

Det är så konstigt det där. Med tiden och hur man uppfattar den. Hur är det överhuvudtaget möjligt att vi haft Nils hos oss i två år. 730 dagar har gått sedan vår minsta familjemedlem såg dagens ljus. Det känns som, så många vittnar om, att han kom igår samtidigt som jag inte tror att någon av oss tycker annat än att vi haft honom här alltid och alltid.

Nils med Dadda samt tårta
Nils med sin Dadda. Att ha en födelsedag var väldigt trevligt.
Men inte lika trevligt som att ha en dag full med kalas som det blev idag (söndag efter födelsedagen).

Vi har en väldigt envis tvååring, det ska högre makter veta. Han testar både sig själv och oss otroligt nära bristningsgänsen, och ibland över den, runt 158 gånger varje dag. Mitt dagliga mantra är just nu att det är en naturlig utvecklingsfas, det är en naturlig utvecklingsfas, det är en naturlig utvecklingsfas. Ja ni fattar.

Han är så tokrolig, busig, tokmysig, nyfiken, galen, älskad och avgudad. Han är en liten spelevink som gör allt storasyster gör men det allra bästa är när han gör något som Astrid skrattar åt. Då skulle han kunna göra samma sak härifrån till evigheten.

Älskade Nils. 26 februari är din dag. 1 mars är ditt hjärtas dag. Vi har många dagar att fira och det kommer vi göra. Älskade unge!

Jag och Nils på BB
En stund av totalt lugn. EN stund bara fylld av kärlek, spänning, oro, förväntan
FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+