Det är skönt att höra att jag inte är ensam om min separationsångest. Just nu yttrar sig mina problem i röda ögonkanter och snorig näsa så fort nån bara nämner byta jobb. Speciellt om dom i samma veva nämner något om saknad eller att det sälert finns många jag aldrig mer kommer att träffa. Nu satte det igång igen.
Jag minns det som igår mitt första minne av denna ångest. Jag var 11 år och mamma hade hämtat mig på Sveden. Den underbara ridskola där kag spenderat två härliga veckor etg antal år i rad.
Jag var totalt förkrossad och grät så att jag hulkade hela långa vägen hem. Det var efter ett så perfekt läger som man bara läser om i hästtidningar som Penny och Mim häst. Det var tokvarmt, vi åkte och badade varje kväll och strövade med barbacka hästar i sommarskogen i Dalarna. Detta plus att vi bar rekordnågra, bara 14 mot vanliga 25, gjorde att det brakadd totalt när jag var tvungen att lämna alla. För att aldrig någonsin ses igen.
Idag blev jag påmind om det där igen. Jag åkte ner till stockholm idag i tron att jag inte skulle komma hem förrän på fredag. Idag var det träff med hela regionens chefer och imorgon och fredag skulle jag vara ute på Ljunglöfska slottet och göra min sista gång i chefsinsatsen, utbildningen jag går, innan jag slutar.
På lunchen fick jag dock beskedet om att ett beslut tagits att jag inte skulle vara med utan hon som fick chefsplatsen jag inte fick skulle gå. Det slog ner som en blixt från klar himmel och eftermiddagen kändes bara skit. Jag grät inför min kontorschef(igen) och kände mig bara tom. Gruppen som jag ingår i på det här har verkligen kommit varandra nära under de träffar vi haft. Nu är risken att jag aldrig mer kommer träffa någon av dem väldigt överhängande. Aldrig mer.
Janna, förändringar är tuffa. De är jättetuffa. Men det kommer något bra ur dem nästan jämt. Puss! <3