Vårruset 2015

Jag är så glad över att det blev ett vårrus i år. Jag sprang inget förra året och inte året innan det heller tror jag. I år sprang jag för Hjärtebarnsföreningen/Hjärtebarnsfonden. Jag sprang själv men fikade efteråt med ett gäng okända tjejer som var väldigt glada och nöjda med sin promenad.

Min insats är jag faktiskt väldigt nöjd med, även om jag inte gjorde enligt min plan. Jag hade verkligen inte tänkt springa men det är ju totalt omöjligt att inte göra det när man väl är på plats. Jag sprang i mål på tiden 53 minuter blankt enligt den officiella klockan och då jag startade i fjärde startled så kan jag dra bort 12 minuter direkt på det där så 41 minuter trots att jag startade nästan sist i sista startledet. Nästa år har jag bestämt mig för att springa i tävlingsklass. Så nu var det sagt och då finns ingen återvändo.

wpid-wp-1432040106980.jpeg
Jag fick låna tischa av en supertrevligt hjärtebarnsmamma som hade en extra då det inte fanns några att uppbringa från föreningens håll.

Protest of the legs

Kliv inte upp, sitt inte ner, gå inte för fort, stå inte för länge.

Ja ni hör väl hur jag har det. För 1,5 dygn sedan sprang jag vårruset. Efter att på helt sanning inte tagit ett löpsteg sen jag spelade innebandy 17 mars 2010 så skule jag alltså delta i en springmatch.

Även om jag väl i allmänhet inte skulle säga, sådär som många gör, att jag är en tävlingsmänniska. Så när det väl kommer till kritan, ja då springer jag hela vägen om man säger så. 5 km ren njutning. Okej då, de första 2 kilometrarna var sköna sen blev det väl mer eller mindre en plåga. Tur att en mumsig picnic väntar i regementsparken annars hade jag nog hoppat på bussen på söder och åkt hem.

Igår hann tanken ”kanske det inte blir så farlig träningsvärk ändå” springa genom mitt huvud. Aj vad jag får ångra det idag.

Men tänk om jag kunde hålla ut på samma sätt när jag springer själv. Nej då är jag svag och är heeelt slut efter en kilometer. Tävlingsmänniska eller inte. När det ÄR tävling kan jag vara jävligt envis.