Protest of the legs

Kliv inte upp, sitt inte ner, gå inte för fort, stå inte för länge.

Ja ni hör väl hur jag har det. För 1,5 dygn sedan sprang jag vårruset. Efter att på helt sanning inte tagit ett löpsteg sen jag spelade innebandy 17 mars 2010 så skule jag alltså delta i en springmatch.

Även om jag väl i allmänhet inte skulle säga, sådär som många gör, att jag är en tävlingsmänniska. Så när det väl kommer till kritan, ja då springer jag hela vägen om man säger så. 5 km ren njutning. Okej då, de första 2 kilometrarna var sköna sen blev det väl mer eller mindre en plåga. Tur att en mumsig picnic väntar i regementsparken annars hade jag nog hoppat på bussen på söder och åkt hem.

Igår hann tanken ”kanske det inte blir så farlig träningsvärk ändå” springa genom mitt huvud. Aj vad jag får ångra det idag.

Men tänk om jag kunde hålla ut på samma sätt när jag springer själv. Nej då är jag svag och är heeelt slut efter en kilometer. Tävlingsmänniska eller inte. När det ÄR tävling kan jag vara jävligt envis.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *