Cykelpremiär – full fart till jobbet

Idag tyckte jag att det var dags. Det fanns liksom inte en enda ursäkt som kunde få mig att slippa. Det var dags att skippa bilen och istället cykla till jobbet. Jag tog mig mina snabbaste kläder, min nya hjälm och hoppade upp på min svarta, snabba springare.

Just ja, jag har ju inte ens talat om det. Att jag skaffat mig en SUPERsnabb cykel. Eller ja ni vet, den hade kunnat vara snabb om jag bara hade orkat trampa tillräckligt snabbt. Cirka 20 år efter att min dröm om ett bockstyre aldrig besannades utan jag fick stå och dregla över Bållans fina rosa/vita cykel med det grymt coola böjda styret så har jag alltså köpt mig en alldeles egen. Så grymt tuff jag känner mig. Eller ja ni vet, jag hade kunna känna mig tuff och snabb om jag bara hade orkat.

Som ni kanske förstår så kändes det inte så himla bra. Jag cyklade på hemvägen för någon vecka sedan och det kändes kanske något bättre men det går saaaakta. Inte så konstigt kanske men jag blir ändå irriterad.

Hur som helst. Träningen för nio (!) mil på mountainbike är påbörjad har jag bestämt. Cirka 9 månader försent eller nåt.

Snabba kläder, snabb cykel
Snabba kläder, snabb cykel

 

Åååh vad kass jag är – eller ge dig ut och cykla idiot

För drygt 8 månader sedan bestämde jag och David oss för att vi skulle cykla 9 mil mellan Sälen och Mora i mitten av augusti 2015. Vi började bra och var jättenöjda för det gick snabbt framåt med träningen. Jag cyklade till och från jobbet ända fram till December de dagar jag jobbade eftersom jag jobbade halvtid.

Sen kom vintern. Sen kom våren. Och nu är sommaren här. Jag har cyklat 7 kilometer sen jag hoppade av cykeln i vintras. Skitskitskit. Jag är så besviken på mig själv och kommer vara arg på mig själv när jag inte orkar cykla på det sätt jag hoppades på i höstas.

Som tur är har jag och Marinah bestämt att nästa år ska vi cykla tillsammans, jag cyklar med David i år. Så jag tar nya tag till nästa år och siktar på att komma i mål levande i år.

Det känns som att jag kommer återkomma om detta ett par gånger.

map-image_s-94-CV

Vårruset 2015

Jag är så glad över att det blev ett vårrus i år. Jag sprang inget förra året och inte året innan det heller tror jag. I år sprang jag för Hjärtebarnsföreningen/Hjärtebarnsfonden. Jag sprang själv men fikade efteråt med ett gäng okända tjejer som var väldigt glada och nöjda med sin promenad.

Min insats är jag faktiskt väldigt nöjd med, även om jag inte gjorde enligt min plan. Jag hade verkligen inte tänkt springa men det är ju totalt omöjligt att inte göra det när man väl är på plats. Jag sprang i mål på tiden 53 minuter blankt enligt den officiella klockan och då jag startade i fjärde startled så kan jag dra bort 12 minuter direkt på det där så 41 minuter trots att jag startade nästan sist i sista startledet. Nästa år har jag bestämt mig för att springa i tävlingsklass. Så nu var det sagt och då finns ingen återvändo.

wpid-wp-1432040106980.jpeg
Jag fick låna tischa av en supertrevligt hjärtebarnsmamma som hade en extra då det inte fanns några att uppbringa från föreningens håll.

Cykelpendlingspremiär

Igår bestämde jag mig för att idag skulle det vara dags, dags att äntligen känna på sträckan in till jobbet utan bil, istället med cykeln. Jag packade och fixade igår så att inget skulle kunna stoppa mig imorse. Då jag inte ställer någon väckarklocka så blev jag så nöjd när jag vaknade strax innan sex och att barnen sov vidare när jag åmade mig ur sängen.

06:20 stängde jag garageporten och gav mig iväg, becksvart och 3 grader varmt så det tog ett tag att få upp nån puls och värme för att ens orka pumpa på. Först när jag lämnade grusvägen och kom ut i Björke kände jag att jag orkade hålla någorlunda fart. Exakt en timme tog de 19 kilometrarna hit och jag är riktigt nöjd med farten jag faktiskt orkade hålla trots att jag är i stort sett helt otränad.

Om några timmar ska jag ta mig hem också, vi får hoppas att det känns lika pepp.image

 

Att börja röra på sig – mammamage

Att känna kroppen inifrån och ut, som jag har tvingat mig till nu efter cykelvasaanmälan, har gjort att jag insett hur dålig form jag verkligen är i just nu. Jag har i stort noll kondition och musklerna är vad som känns helt förtvinade.

Mitt allra största träningshinder just nu är min diastas. Den är fortfarande hyfsat bred och djup vilket gör all sorts core-träning i stort sett omöjlig då övningar som ex plankan och situps gör det värre och istället kan leda till ryggvärk och svagare hållning. Jag börjar helt från början och gör det med hjälp av en app som heter mammamage. Med ett grundläggande inlagt träningsprogram syftar appen till att stärka de innersta magmusklerna så att man till slut har tillräckligt med stöd igen för att börja träna ex plankan. Jag försöker köra övningar som man gör sittande samtidigt som jag kanske läser eller ögnar igenom protokoll på jobbet.