Att stå och skrika åt sin treåring att ”du måste väl kunna kissa på toaletten nere” medan barnet i fråga står halvvägs upp i trappan och skriker att hon måste kissa uppe på pottan är väl kanske inte mitt mest pedagogiska mammaögonblick. Kissa på pottan fick hon jättegärna göra men hon tänkte ju inte gå själv, det var där skon klämde för mig. Att springa upp och ner för trappan i onödan är precis den knapp hon vet att hon ska trycka på och hittar alltid på saker vi måste hämta, göra, lämna uppe. Följer jag inte med blir hon totalt förstörd och min bägare rinner över oerhört lätt nu den här senaste tiden.
Att hon sedan väljer att hellre kissa på sig mitt på köksgolvet istället för att kissa på toan och göra som jag önskade säger kanske en hel del om vilken underbar morgon vi hade i morse. Hon som alltid vägrar borsta tänderna på morgonen och gör även det till en fight var just den här morgonen alldeles tvungen att ta av sig kängorna igen när hon kom på att hon inte borstat tänderna. ”Hoppa över det bara idag då” säger jag och katastrofen är återigen ett faktum. Hon slänger sig på golvet och skriker ”man måååååste borsta tänderna” hulk skrik och snyft.
Det som gör det hela ännu lite värre i mammahjärtat, som redan gör ont för jag hatar när vi bråkar och jag skriker åt henne och hon skrikit dumma mamma flera gånger, är att när jag sedan ska lämna henne och man ska skiljas som lite ovänner, ja då är hon hur klängig och ledsen som helst och vill inte att jag ska gå. Det gör ont i hjärtat för att jag vet att hur illa en förälder än gör sitt barn så är kärleken till mamma och pappa den mest förlåtande som finns på denna jord och så ber jag om förlåtelse för att jag blev så arg så att hon inte ska tro att det är hennes fel vilket det verkligen inte är. Älskade unge!