Etikett: Ger du mig ett får du ett tillbaka

Fortsättning på leendet

Efter att ha skrämt folk hela lunchen så har jag nu bestämt mig för att ligga lite i lä. Att le mot folk på stan ses uppenbarligen som något ytterst misstänksamt. Vissa tror att jag är en sån där dryg jävel som tänker börja prata med vilken främling som helst medan vissa verkar tro att jag ska hoppa på dem. Nog för att jag inte riktigt ser hur jag själv ser ut när jag ler men jag tror inte att jag ser helt galen ut, men jag kan ju aldrig veta heller.

Faktiskt har jag inte fått ett enda leende tillbaka när jag under lunchen var in på stan och hängde med Astrid. Dom har lett mot Astrid men har jag då flinat tillbaka så har dom tittat bort. Kanske det är det tunga och tråkiga regnvädret som gör att människor stänger sig mer mot andra. Jag tycker man kan se skillnad när solen skiner, då ses man nog inte som lika galen om man ser oprovocerat glad ut.

Ett par timmar till här vid skrivbordet så ska jag fara hemåt sedan. Imorgon hänger vi med hela kontoret samt kontoret i Enköping här nere i Gävle. Det hoppas jag ska bli trevligt. Jag är lite nervös då jag har hand om eftermiddagsaktiviteterna för oss allihopa tillsammans med några från Enköping. Men det ska nog gå vägen.

 

 

Börja dagen med ett leende, avsluta med ett också.

Imorgon, läs idag då jag tidsinställt inlägget, så ska jag gå igenom dagen med devisen ”ett leende sprids så lätt”.  Att dela med sig av ett leende, vare sig det gäller när man möter nån och säger hej eller om man möter blicken på någon en bit bort; jag ska möta folk med ett leende.

Återkommer med resultat på fikarasten.

—————

Klockan 08:00

Tre svarsleenden redan på väg till jobbet. Även om den sista tjejens leende var mer ett ”jaja så jävla roligt är det inte att vi ska kliva av på samma hållplats, idiot”-leende. Men jag hoppas att jag har piggat upp henne litegrann i alla fall. De andra två var den unga killen som stod och väntade med mig på hållplatsen (jag var lite orolig att han skulle börja prata med mig men jag klarade mig undan, puh) samt busschauffören.

Att man ler och hejar på alla på jobbet ser jag som en självklarhet. Även om jag är väldigt väl medveten om att det inte ses så av alla. Min förhoppning är att jag kanske ler mot någon som inte så ofta får ett leende, man vet ju hur det är. Vissa gråa möss syns sällan och ju mer sällan de syns ju enklare glömmer andra människor bort att se dem.

Nu får ni inte tro att jag gör det här enbart för andras skull, nej då. Vissa av er kanske redan har sett igenom det här. Jag gör det mest för mitt eget egos skull. Att tron finns att jag kanske belyst någons dag bara genom att visa tänderna, det gör mig på bättre humör att på ett enkelt sätt känna mig som en bättre människa. Att göra andra glada är mer som en bonus.