Inte för att jag gillar snö, det får ni absolut inte tro. Eller jag gillar snö när den ligger fint på sin plats under en strålande blå himmel. Idag är den liksom i luften, överallt.
Anledningen till att jag är glad över detta är att jag nu ligger i sängen, under täcket, och lyssnar på små snusande andetag. David klev precis upp. Hela familjen har myst och vilat ihop och det hör inte till vanligheterna och vi är totalt värda det efter den trots allt ganska krävande nystartsveckan.
Att det blåser och snöar ute gör att vi kan göra allt detta med väldigt gott i samvete. Inget ”vi måste ju faktiskt gå ut när det är så fint” eller ”vi måste hitta på nåt nu när vi är lediga”. Nej med vinden vinande runt knuten så gör det inget om det blir sena eftermiddagen innan vi tar oss iväg och handlar.
Vi är en lat familj och det står vi för. Vi älskar att bara mysa när vi är lediga, i soffan, sängen, vid matbordet eller på mattan i Astrids rum spelar ingen roll, vi har sällan eller aldrig nån brådska eller några krav på oss själva utan njuter bara av att vara tillsammans. Under veckorna är det tillräckligt med måsten.