Nu har vi haft vår nya livssituation i en vecka. Det känns bra, riktigt bra!
Min första vecka på jobbet hade kunnat blivit fylld av vab-dagar. I måndags blev A ordinerad kåvepenin i fem dagar. Hade hon gått kvar på förskolan hade hon fått vara hemma men eftersom vi, och läkaren, gjorde bedömningen att hon var pigg och inte påverkad av öroninfektionen så bestämde vi att OM det gick bra med Helena så skulle hon få gå dit och få lunchpenecillinet av henne. Det har gått hur bra som helst hela veckan, så himla skönt!
Vi är så nöjda alla tre, jag David och Astrid, med bytet som ni kanske redan förstått. Att lämna vårt barn i ett hem, hos en förälder, det känns så rätt. Jag kan förstå om ni utan barn kanske tycker att det låter löjligt att vara så glad över något sånt här. Men när man varje dag lämnar sitt barn på förskola med en känsla i magen. Inte oro, men bara en känsla av att det inte känns helt bra, inte riktigt rätt. Då är det så befriande när man varje morgon lämnar en strålande sol hemma hos någon. Inte på en förskoleinstitution med krav och förväntningar på att barnen ska korvstoppas fulla med kunskap redan i förskoleåldern, utan i ett hem, med hemlagad mat, en liten blandad barngrupp, med lek, sång, dans och samtal som inlärning. Naturligtvis har även de flesta dagbarnvårdarna en tanke bakom sin verksamhet och barnens utveckling, det blir bara inte lika kravsatt, mer avslappnat och naturligt.
På jobbet då? Jodå… Jag kämpar med att behålla självkänslan samtidigt som jag sitter som ett stort frågetecken 7 av 8 timmar per dag. Jag VET att det ofta blir så när man börjar på ett nytt jobb, men för det behöver det inte vara roligt att känna så. Det mina närmsta kollegor jobbar med är väldigt långt ifrån något jag gjort förut. Jag känner igen begrepp och så men själv arbetet som ofta utförs långt nergrävd i komplicerade hierarkiska databaser, ja jag är totalt nollställd. Men annars så… jag börjar känna lite människor och känner att jag kan bjuda in mig till lunch och fika. Men oj vad jag saknar mina vänner.