Fullsmockad hjärna, och inte lär det ska bli bättre

Idag var det alltså dag 1. 23 minuter efter att jag lämnade uppfarten stod jag på utanför dörrarna på mitt nya jobb. Känslan av att vara helt framme istället för att bara ha klarat av första reseetappen var obeskrivlig. Resten av dagen har gått i en rasande fart och min alldeles nyfunna ovän spänningshuvudvärken gjorde det stört omöjligt att fokusera. Till slut var jag tvungen att krypa till korset och fråga några skrivbordsgrannar  om en huvudvärkstablett, det hjälpte litegrann. Jag får ta pauser och stretcha nacken inne på toan eller nåt.

Vår lilla dotter har dessutom fått livets första öroninflammation. När man (david) får höra av läkaren att hon förmodligen gått med det gansksa länge så känner man sig hyffsat kass som förälder. Vi har varit trötta och irriterade på lilltjejen som sovit som skit och gnällt och skrikit sig igenom kvällarna. Inte en gång har jag misstänkt att hon faktiskt kanske är sjuk. Hon har inte haft feber, inte varit hängig, snorig eller förkyld på annat sätt. Men tydligen så har hon ju haft ont… Hur som helst så är det kåvepenin tre gånger dagligen som gäller. Till Helena kan vi lämna in en påskriven lapp så får hon ge på lunchtid.

Hoppas lilllskrutt blir bra snart. Men hon verkar fortfarande inte ha ont utan vi upptäckte det för att vänsterörat var fyllt med vitt klet, blää.

Imorgon, dag 2. Pust.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *