Något hos mig har startat en fas av bearbetning just nu. Jag tänker, om inte oavbrutet så väldigt nära, på vår tid i Göteborg och allt som hände. Minnesbilder hoppar upp av ljud, lukter, ord, musik ja allt möjligt. Jag läser mina egna inlägg. Jag frossar i blogginlägg och artiklar som jag känner igen mig i. Andra som skrivit om hur deras bebis hjärtfel upptäcktes, hur deras tid var och hur dom kände. Tårarna stiger och klumpen i magen växer, samtidigt som det känns skönt på ett sätt.
Jag har hittat en blogg skriven av en tjej som just nu är där på plats i Göteborg. Hennes bebis opererades igår. Halv tre inatt var jag bara tvungen att titta in på hennes blogg för att se om det kommit några nyheter. Det hade det inte. Oron för en okänd familj och deras bebis, konstigt.
Jag tittar på våra egna bilder och googlar mig fram till andras. Om och om igen. Det har även blivit jobbigare att prata om det. Jag har alltid velat att folk ska fråga, vara nyfikna jag har hela tiden velat tala om hur vi hade det, hur allt gick till. Tills nu. Det går bra till en början och jag hinner tänka att ”ja det funkar igen”, men så stiger tårarna och läpparna blir liksom tröga, då är det bäst att sluta prata
Jag undrar vad som satt igång det. Besöket i Göteborg känns nära till hands för det var cirka en månad efter det som det började. Det är något jag måste gå igenom och det kommer jag göra.
