Idag gjorde vi ett nytt försök med en lungröntgen. Efter att ha pratat en hel del igår kväll och ett besök på lekterapin där katten Loke och all sorters dockor gjorde magnetröntgen samt ”tog kort” på hjärtat med playmobil-sjukhusutrustning så gick det faktiskt bättre än väntat. Vi kombinerade det med lite glassmuta så var det snabbt undanstökat.
Förutom röntgen så skulle det sättas PVK, infart i handen eller armvecket, och tas prover. Alltså fy. I närmare en halvtimme höll jag fast ett panikslaget barn som skrek och slet för allt vad livet var värt. Han skrek ajajaj och blev skräckslagen när han såg att det kom blod. Helt i onödan för sköterskorna prickade inget kärl i något av armvecket. En tripp upp till operationsavdelningen och en narkossköterska fixade biffen på handloven men det här är inget han kommer glömma i första taget kan jag säga, inte jag heller som inte hade en möjlighet att hålla tillbaka tårarna.
Vi har även träffat sjukgymnasten och fått lite tips och lösningar på hur vi ska hjälpa Nils kropp på traven efter operationen.
Vad som ska hända sjunker in ytterligare. Än så länge inga andra bud än att det blir operation imorgon men vi är inte säkra på nåt förrän han ligger där nedsövd.
Vi tänker på er och hoppas att allt går bra imorgon. Vårda barn på sjukhus sätter sina spår i oss föräldrar men du får tänka på att det här ska hålla honom frisk och kry. Kram