Astrid

Göteborg – vad gjorde vi mer

När vi är i Göteborg så här pass kort tid så får vi bo på Clarion Collection Hotell Odin. Här får vi ett rymligt rum med ganska stort pentry. I år hade vi dessutom förmånen att ha utsikt över bangården vid centralstationen till Nils stora lycka. Det är så grymt skönt med den väl tilltagna frukostbuffén och den bra middagsbuffén. Dock var restaurangen totalt värdelösa på att försöka få fram nåt som Nils kunde äta, utan mjölk och ägg alltså, så han åt stekt prinskorv varje kväll. Hallå liksom, det kan knappast ha varit första gången.

Astrid proklamerade att dom hade läxa med sig så dom fick sitta på de höga barstolarna i pentryt och göra sin läxa. Astrid tittar på TV och Nils klottrar på handen. Bra så.

Vi hann inte med så mycket mer än att hänga på sjukhuset men på torsdagen när allt var klart var det 2 timmar kvar på Universeums öppettid. Eftersom vi trodde då att det skulle kunna bli ännu senare på fredagen så vågade vi inte chansa utan vi hoppade på femmans spårvagn och hoppade av vid Lisebergs hållplats och gick sista lilla biten. Inne på Liseberg såg det förövrigt väldigt halloweenigt ut med spökliga träd, pumpor och läskiga fågelskrämmor.

Att gå på Universeum är numer en återkommande tradition och vi börjar kunna det där stället nu. Vi känner att det dessutom är lite viktigt för Astrid att få komma dit så får hon känna lite att något är hennes nere i Göteborg också. Under den tid som Nils låg inlagd så var hon där en gång med mormor och Johan och en gång med David. Sen var vi där förra året och nu i år också då.

Här följer bildkavalkad. Jag ber om ursäkt för bildernas olika storlek, viss beskärning var behövlig här och där och då blir det visst lite knasigt i mitt wordpress.

Utställningen Mammut pågår just nu och jag vet inte hur länge. Både vi vuxna och barnen tyckte den var lite läskig. Stora djur som såg väldigt verkliga ut. Är du eller barnen lite skrajsna så gå inte, jag upprepar INTE in till grottbjörnen. Både jag och Astrid hoppade högt och skrek när den röde på sig och morrade. Sen var vi lite studsiga båda två, läskigt!

På fredag eftermiddag, som ju blev tidigare än vi trott, gick vi enligt Astrid önskan, till den lilla lekplatsen utanför Universeum. Efter nån timme där gick vi till Näckrosdammen och lekte en sväng, där tyckte Nils att det var lite roligare. Plötsligt märkte på både barnen och oss själva att det var hög tid för middag så det blev en rask promenad ner efter hela avenyn till hotellet. Astrid i vagnen som hon är alldeles för tung för och Nils i sjalen som han för tillfället absolut inte ville gå med på.

Nåja, mat fick vi och kväll blev det. Samt en morgondag med besök i Borås för att hälsa på familjen Trostek/Persson och Sollentuna innan hemfärd på söndag. Avslutning på en väldigt trevlig helg trots allt.

Merida AfterBike – familj på cykeltur

Vi har haft lite huvudbry om hur vi ska ta oss fram på semestern. Vi har för vana att cykla oss fram på de orter dit vi åker med husbilen. Förra året gick det inte alls men i år sitter ju Nils i cykelsitsen.

Det svåra har varit Astrid. För lång för sådan cykelsits, man kan ju inte direkt ha henne på pakethållaren. Lösningen kom från Merida. David hittade den på XXL och kunde efter viss övertalning av mig åka och köpa den.

Vilken succé! Astrid älskar den, efter en liten inkörningsperiod. I lördags cyklade vi ända till Trödje, sen fick hon inte nog. Hon tjatar efter cykeltur hela tiden. Så himla mysigt.

I specifikation står det från fyra år och det kan jag nog hålla med om. Dels så måste barnet såklart vara tillräckligt långt och dels så krävs det i alla fall viss uppmärksamhet från barnet vid t.ex svängar och gupp då cykeln är lite rörlig och vicka fram och tillbaka. Astrid är 110 cm lång och når precis ner att trampa utan att behöva vicka på rumpan.

Hon var riktigt rädd till en början men efter att David känt sig som världens sämsta och minst lyhörda förälder i historien så tycker hon att cykeln är det roligaste i hela världen.

Sommarlov och sjukhusbesök – den hemska dagen är över

Igår var det då dags för sista dagen hos världens bästa Helena för Astrid. Det var även dags för Nils undersökning och förutom hans vanliga hjärtläkare så skulle undersökningen utföras av expert från Göteborg. Någon gång per år åker läkare från hjärtavdelningarna i Göteborg och Lund på turné för att undersöka ”utvalda” patienter på deras hemavdelningar över hela Sverige. Att bli ”utvald” är väl inte direkt något man hurrar över då det i allmänhet betyder att det finns något som vår vanliga läkare inte tycker att han räcker till att titta på själv.

Hela förmiddagen igår gick åt till att hålla god min medan det inre var i totalt uppror. Stickningar i händerna och sus i öronen är det mesta jag minns. Stressen inför vad som komma skulle, usch. Jag såg verkligen inte fram emot något av det.

Jag åkte hem för att hämta Astrid hennes vanliga tid och tog med ett kort och en tomatplanta som sommarpresent. Kortet är inspirerat av min gamla kollega Sanna och att läsa texten ledde såklart till ett smärre sammanbrott ungefär varenda gång. Dock tyckte jag att överlämningen och ”farvälet” gick över förväntan. Någon liten tår kom då jag konstaterade att jodå, Astrid och Nils kommer klara sig finfint, det är jag och David som har det jobbigast. Pust en jobbig punkt över.

Det som är konstigt med våra sjukhusbesök är att tiden från man vaknar tills man befinner sig i väntrummet så är jag ett vrak. Men när jag väl kommer dit, ja då vänder det på något sätt. Nervös är jag såklart men då är man ändå på plats och det är inget att göra åt liksom.

Det blev lite väntan, först fick vi komma in med en barnsjuksköterska för lite undersökningar. Jag och David blev lite tagna på sängen av Nils plötsliga aversion inför allting som nu stod på agendan. Han grät och skrek och vred sig som en ål. Det blev varken EKG eller blodtryck och en knappt godkänd saturationskurva på 96%

Högt och lågt i väntan på undersökning — Nils är högt och lågt i väntan på undersökning. Så länge det inte är personal på rummet så är han härligt glad och avslappnad, hoppar i sängen och slänger leksaker, precis som vanligt.

Ultraljudsundersökningen gick till slut hyffsat bra. Jag fick lägga mig på britsen och ha honom liggande på mig. Vi tittade på olika youtube-klipp. Vilket påminner mig att göra en favoritkanal till nästa gång med lite olika videosar blandat med traktorer, lastbilar, kossor, katter och hundar.

Beskedet från kardiolog Jan är fortsatt utredning. Han skulle ta med sig bilderna ner till sina läkarkollegor samt kirurgerna för att titta på och diskutera. Huvudsakligen är det den insatt aortaklaffen som läcker, vilket den gjort från början men osäkerheten ligger i hur länge man ska våga låta den läcka på det där sättet. Om man graderar läckaget på en fyragradig skala där 1 är inget läckage alls och 4 är nästintill fullständigt läckage så ligger han närmare 3 än 2. Det man ska titta på nere i Göteborg är jämförelse med nu och hur den läckt från början.

Nästa steg till hösten är först undersökning och nya bilder i september för att sedan avgöra om det behövs magnetröntgen för att avgöra exakt hur mycket, i %, klaffen läcker.

Trots jobbiga besked så är det så skönt när det är över. Då är det fundering och reflektion över det vi fått veta som finns kvar. Nu lämnades i och för sig väldigt mycket frågetecken och det är jobbigt att allt ska ta sån tid. Men nu lägger vi undan det en liten stund och ser till att njuta av sommar, semester och resor.

Vårfest med kyrkis – om mod och kärlek till djuren.

Varje måndag har Astrid gått på kyrkis. Det är på Hille församlingsgård som ett gäng barn, alla över tre år, träffas tillsammans med två barn- och ungdomsledare. Astrid har alltid älskat kyrkis så det känns tråkigt att även det kommer sluta nu när hon börjar förskolan för då kommer hon inte ha möjlighet att åka dit längre. Ett tag hade jag en fundering på om jag skulle jobba hemma på måndagsförmiddagarna men det blir så meckigt ändå med Nils som ändå måste lämnas och så så jag hoppar nog det, tyvärr.

Hur som helst var det avslutning på kyrkis, körer och öppnis igår och dags att säga hej då till Ewa och Eva som dels haft kyrkis och dels har öppna förskolan så vi kommer sakna dem och Hille församlingsgård hela familjen.

Massor av barn och föräldrar blev bjudna på korv och fika, det fanns ansiktsmålning och det bjöds på en sångstund. Mest uppskattat med stora mått var ponnyridning (fast islandshäst) och traktorsläpsåkning. Nils blir helt utom sig och vet varken ut eller in när han ser djur och fordon. Jag bjuder längst ner på en film från när Astrid, Nils och David var på furuvik igår så får ni höra hur han låter när han ser djur.

Jag blev imponerad av vår modiga Astrid som utan att blinka hoppade upp på Fengurs rygg. Jag fick dock inte släppa henne utan gick hela varvet runt och höll henne på låret. Höll inte hårt utan hade bara handen där men det tryggheten räckte tydligen. Modiga gullunge! Det andra barnet då? Ja han skulle slänga sig framför fötterna på hästarna om man inte var på honom hela tiden, totalt orädd.

Slängde med en bild på barnens storvinst från Furuvik också. *lyckan* Och ja ni ser rätt. Mössor, fleece och fodrade byxor 2 juni, knäppt.

Dags att byta barnomsorg

Det är med ett otroligt tungt hjärta som jag tänker på hösten. Såklart kommer allt bli bra men jag har svårt att tänka bortom hur bra det hade blivit om båda hade fått plats hos våra bästa dagmammor. Det är med sorg jag tänker på att Astrid ska sluta hos världens bästa och det är med sorg jag tänker på att Nils inte får chansen att gå hos henne.

Det finns ingen plats för Nils och därför har vi bestämt att plocka Astrid från tryggheten och sätta båda på i förskolan i Trödje, gör vi rätt gör vi fel? Det frågar jag mig hela tiden. Jag VET att det kommer gå jättebra och att dom kommer ha det roligt och hitta på saker och äta bra mat. MEN, dom kommer inte bli lämnade i någon annans hem, hos en förälder, äta riktig hemlagad mat, åka på roliga utflykter, träffa andra barn än dom som dom träffar varje dag.

Det kommer bli vildare, mindre intimt, mindre medvetet, mindre påverkningsbart. Just nu kommer jag faktiskt inte på en enda sak som kommer bli bättre, ni får gärna hjälpa mig komma på nåt.

Astrid själv ser fram emot att börja förskolan, det har vi sett till. Även om jag inte är helt säker på att hon förstått att det faktiskt innebär att hon aldrig mer ska till sina dagmammor, det får tiden utvisa.

Tack för de här åren världens bästa dagbarnvårdare i verksamheten Nyckelpigan! Ni kommer vara saknade!

Fyraåringen och nyheterna

Jag har skrivit om det här förut men då gällde det främst nyheter på radion och liknande. Idag tittade vi på barnkanalen när det blev nyheter även här, Lilla Aktuellt. Numer vet jag att inte heller dessa nyheter är avsedda för mindre barn än kanske skolungdomar.

Jag gick på toaletten, och satt alltså inte kvar, när en märkbart skakad Astrid kommer in. ”Jag vill aldrig åka till Europa” säger hon. Jag tänker snabbt vad nu detta. ”Då kan man dö på båten”. Poletten trillade ner, de fruktansvärda flyktingbåtarna alltså.

Jag försökte så gott jag kunde förklara om många som inte kan stanna i sina hem och att dom försöker hitta bättre ställen att bo på. Att dom därför hoppar på alldeles för många på små, dåliga båtar och att det därför är farligt för dem. Jag vet inte hur mycket lugnare hon blev, vi får väl se om jag får med henne på Ålandsbåten igen.

Älskade trygga ungar som aldrig kommer behöva fly för era liv och lämna land och släkt.