För ett år sedan hade jag en av mitt livs absolut värsta kvällar, i hård konkurrens med morgondagen för ett år sedan. För exakt ett år sedan hade vi precis fått veta att vår alldeles nya bebis måste åka ner till Göteborg för att opereras och det är förmodligen ganska bråttom. Världen rämnar totalt, vi kippar efter andan, hör inte vad någon säger, gråter och jag går in i en liten bubbla.
Kvällen innan dock. Det är den lyckligaste kvällen sedan 30 december 2010. Som ett skott kom han när det väl satte fart ordentligt. Ute på inte ens en handfull krystvärkar och en mamma som skriker att nej stopp jag hinner inte med. Men den underbaraste klumpen kommer till oss, 55,5 cm lång och över 4 kilo, 19.24 på onsdagskvällen.
Vi njuter av lugnet som kommer över oss, vi längtar hem och bestämmer oss för att sova kvar på förlossningen i väntan på morgondagens läkarundersökning. Vi fikar den välförtjänta smörgåsen, jag får nyponsoppa (som vanligt kan man nästan säga) och är bara så lycklig, känner mig knappt trött för tillfället.
Vilket år det varit. En lugn och glad bebis hade vi fått oss, oftast nöjd, tokig och glad. Nu har vi här hemma en ettåring som är grymt busig. En egen liten person som är nyfiken på allt och älskar att se vilken reaktion som kommer komma av allt han hittar på.
