På Astrids dagis finns det ett barn som tros ha en utvecklingsstörning. När jag säger tros så är det jag själv som trott det och har nu fått det bekräftat. Vi kan i fortsättningen kalla hen för Max.
Max är ett barn som tar uppmärksamheten genom handgripligheter. Hen drar i håret, knuffas och slåss. Astrid är livrädd för Max och blir ledsen bara vi nämner namnet hemma, på dagis undviker hon henom tydligt så gott det går.
Det är detta som gör mig bekymrad. Max är ”annorlunda” än de andra barnen och redan vid två års ålder har Astrid lärt sig att ”annorlunda” är läkkisch som hon själv säger, läskigt alltså. Var hon fått ordet läskig ifrån vet jag inte, min gissning är från dagis runt halloween. Hur som helst så är hon nu rädd för alla människor som är vindögda.
Det sista är dock förhoppningsvis en gissning för vi har bara träffat en (1) vindögd person annars och hen var Astrid otroligt skeptisk mot och snyftade hellre i min famn än lekte med denna.
När jag framförde på dagis hur rädd A är för Max så talade man om att man nu fått en extra resurs på avdelningen för Max skull. Jag tycker det är synd att detta inte gjorts tidigare men jag förstår att det är svårt att avgöra när det behövs och inte.
Det gör mig ledsen för alla barnens skull. Jag är ledsen för Astrid och de andra barnen som lär sig så tidigt att vara rädda för det som är annorlunda. Jag får även väldigt ont i magen när jag tänker på Max och hens framtid. Rädda barn är elaka barn och det märks redan att trots pedagogernas arbete så är hen utesluten ur gruppen och de äldre barnen är medvetet elaka mot henom, fruktansvärt är det och väldigt svårt att undvika och få bort just nu skulle jag tro.
På måndag är det föräldramöte, får se om det här tas upp nånting då.