Den här veckan har jag hämtat tis ons och tors. Det har gått riktigt bra den här veckan och i torsdags ville hon inte alls åka hem. Det känns så skönt i jämförelse mot tidigare veckor.
Nu i helgen är vi i Vannsätter. Det är nästan två månader sedan vi var här och hängde en hel helg så vi har längtat hit hela bunten.
Idag har vi varit till badhuset och busat. I början var A väldigt avvaktande och nästan rädd men när det väl släppt så finns inte många hämningar.
Ronja följde med oss hem så det har minst sagt varit full fart hela eftermiddagen och kvällen så nu längtar jag nästan tills man ”får” gå och lägga sig.
Kusinerna har så roligt tillsammans och Astrid ska göra precis allt exakt likadant som Ronja. Men nu ska dom fara hem och David plockade med sig Astrid och försöker få henne att sova.
Efter att yrvaket ha insett att jag missat att kliva i min hemstad ringde jag två viktiga samtal. Ett till David eftersom han såklart var tvungen att åka från jobbet tidigare för att hämta Astrid. Samt ett till Marinah, som såklart gapskrattade åt mig, för att tala om att jag blev liiite sen till vår dejt.
Efter samtalen kollade jag upp hur och när jag skulle få åka hem igen. Åker med sj och missar Gävle så är det liksom Uppsala nästa.
Tåget jag åkte med skulle vara framme på stationen 15.00, samma tid som ett likadant snabbtåg skulle åka därifrån, norrut.
Jag gick för att höra med tågvärden om dom hade nån ide. Han hade varit väldigt snäsig tidigare och definitivt inte gått på min jag-sov-över-avstigningen-historia. Men han var lite snäll ändå som lät mig åka med trots att han trodde att jag var en tjuvåkare.
När han och hans kvinnliga kollega ändå såg att det var sant och faktiskt allvar eftersom jag skulle hämta barn på dagis och så, så kollade dom upp vilka valmöjligheter jag hade. Dom trodde inte att chansen att jag skulle hinne med mitt önsketåg var speciellt stor med dom skulle prata med tågvärden på det tåget och se vad dom tillsammans kunde göra.
När vi då kommer fram till Uppsala så ser jag på perrongen mittemot att tåget norrut står kvar och där står en tågvärd och vinkar, väntar. Jag rusar över perrongen så fort dörrarna gick att öppna, evigt tacksam mot dessa mänskliga och omtänksamma tågvärdar som gjorde att jag inte alls kom hem speciellt sent
———————-
Idag är vi i alla fall hemma jag och Astrid. Efter att ha somnat lugnt vid halv åtta så vaknade hon vid halv elva och var jätteledsen, ja helt hysterisk.
Efter att ha försökt trösta henne i sängen i 50 minuter steg David upp med henne men inget hjälpte. Vi bestämde att han skulle lägga sig och beroende på när hon somnade så skulle jag och hon antingen åka in senare till dagis eller vara hemma. Då var klockan närmare tolv. Somnade gjorde hon nästan tre timmar senare efter tre omgångar Babar och en total genomtittning av bilderna i min telefon.
Så jag bestämde att vi stannar hemma och vilar oss från dagis för det är ingen tvekan om att det är det som spökar.
Tjejerna myser i soffan en snabbis medan mammorna får fika bulle ifred i köket.
Eftersom solen strålar idag så klädde vi på oss och gick till parken en sväng före lunch. Tyvärr fick hon ett getingstick på kinden så vi snabbade oss hem för att hålla koll på det.
Efter en tuff vecka med jobb och mer dagis, en snabbtur till Stockholm för en kväll samt en grymt tidig morgon därpå.
Helgen började med underbart mysig rivstart med lite oväntad ensamtid, städat hus, en grym bok och ett glas vin.
Igår latade vi oss hela den regniga förmiddagen. På eftermiddagen tog vi oss ut i skogen. David och Filip drog ihop 10 liter lingon medans jag och Astrid vräkte i oss blåbär och grillade korv. Det är så härligt med barn som verkligen inte bryr sig alls om att det duggar litegrann, det gör att man själv inte bryr sig alls.
Idag gjorde vi samma sak hela förmiddagen som igår. När A vaknat efter middagsluren så tog vi cyklarna ut till Eskön. D plockade lite mer lingon medan jag och Astrid kastade stenar och åt mera blåbär, fikade och busade. Myyys!
Imorgon börjar en ny tid, ännu en ny, i våra liv. Plötsligt ska vi båda jobba och A gå på dagis. Vi börjar lite lugnt men om ett par dagar är det dags. *gulp*.
Idag fick vi besök av Davids gamla kollega från Eskilstunatiden. Tanken är att vi ska åka och plocka lingon imorgon men jag och Astrid följer inte med om det regnar känner jag.
Hur som helst så är ju Astrid ofta ganska blyg. Men detta blev totalt omkullkastat när Filip kom. Hon är helt galen. Springer omkring och skrattar och ropar på Filip att han ska komma och krama henne. När jag äntligen fått henne i säng ropar hon efter Filip. Han charmade henne totalt. Sött.
Idag var vår andra dag på dagis… ursäkta mig, förskolan. För att förenkla för mig, och antagligen reta upp några dagisfröknar, oups förskolepedagoger, så tänker jag hädanefter skriva dagis och fröken. Om någon vill lämna in protest mot detta så gör gärna det för jag har ännu inte fattat vad som är så noga med att försöka lära barnen säga förskolepedagogen istället för fröken. Jag försökte få Astrid att säga förskolan igår men ni kan ju gissa hur det gick i konkurens med att säga dagis.
Idag var det bara jag som var med. Igår var väl mer en informationsträff så då var vi båda med.
Inomhus är A blyg och lite osäker till en början och även om hon efter ett tag ger fröken lite inbjudan till lek så håller hon hela tiden stenkoll på vart någon av mig och D är. Vi var inne idag cirka en timme medan de andra barnen var ute, så att hon ska få lära känna lokalerna och allt som finns där litegrann i lugn och ro.
Sen gick vi ut, och oj vilken skillnad på barn det blir. Ute är hon totalt orädd och oblyg. Då var jag inte lika viktig längre. Det var såklart skönt att se att det går bra men aj vad det sticker i mammahjärtat när man ser sitt stora barn springa omkring med de andra, sparka boll, slåss om spadar, och sånt som hör dagislivet till, utan att ens för en sekund titta upp och undra vart mamma tagit vägen. Helt naturligt jag vet, men det har varit ens vardag så länge nu att det är jobbigt när en sån sak förändras. Jag vet såklart att jag inte är mindra viktig för henne. Men jag tror ni vet exakt hur jag menar. Den illa tjejen får nu ett eget liv, en egen vardag, där bara hon i familjen vet vad som händer.
Vi lägger nu en sån stor del av hennes liv i händerna på pedagogerna att jag ibland vet varken ut eller in. Usch. Jag hoppas på vår underbara dagmamma här på gatan.
Igår var vi inbjudna til gatans första sommarfest. Tydligen brukar det bli ganska festligt på städdagar, midsommar och julfester. Men igår var det några på gatan som tagit initiativet till att bjuda in alla som ville komma. Helt avslappnat, alla plockade med sig det man själv ville äta och dricka. Ett dragspel, en gitarr, en ljummen kväll, skrattande barn, nya bekantskaper och intressanta samtal.
Klockan ett gav jag upp medan David lämnade in med flaggan i topp runt halv fem imorse, enbart för att det började regna. En riktigt trevlig kväll kan man lugnt säga. Vilket gör att jag kanske inte behöver tala om att det var jag som klev upp klockan sju när det var morgon för liten skrutt. Som tur är har hon börjat att verkligen uppskatta morgonmys med lite frukost och barnprogram framför TV:n. Sen myste vi hela förmiddagen. Bland annat fick jag hjälpa att plocka ur lite stickor ur fötterna. Egentligen var det hennes fötter som var fulla med små stickor men hon ska såklart göra samma på mig som jag gör på henne.
När vi vaknade efter vilan fick vi besök av moster Emma, hennes Rickard och gulligaste Johanna J som Astrid blev störtförtjust i efter att hon läst varenda bok i hela Astrids bokhylla.
Middagen intogs ute på stenen, dock blev det ingen bild utan istället bjuder jag en från bullfikastunden som vi hade igår.
Nu sitter jag och David i soffan och smälter en varsin pizza… urk. Längtar efter sängen men det är som alltid så fruktansvärt tråkigt att göra sig iordning.
