Som i ett helt annat liv bläddrar jag tillbaka över allting som hänt i år. Fastnar på en av de suddigare bilderna. Att ta kort på sig själv med mobilen inne på en liten toalett på jobbet är inte det lättaste. Bilden är från 19 februari, exakt en vecka innan miraklet inträder i våra liv, 2 dagar innan jag gick hem för göra mig reda för att bli tvåbarnsmamma.
Så lite jag visste om vad som komma skulle. Jag var nervös inför förlossningen och kände att jag långt ifrån hade förberett mig tillräckligt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om det hade varit bättre att fått veta hur det var med Nils medan han fortfarande var i magen eller om det som skedde var bäst. Boom pang bara liksom, oförberett som tusan och helt plötsligt skjutsade vi vårt nyfödda barn till operationssalen. Ingen tid att fundera över vad som skulle kunna hända.
Jag bjuder på en bild från dagen D också. Minst lika suddig, om inte värre, men det gör inget. Värkarna har satt igång och bebis är på väg, inte konstigt att man inte kan få till en bra bild då.
26 februari. Dagen då ultraljudet talat om för oss att krabaten i magen borde komma ut. Då det var just den här dagen så var det min sovmorgon.
Då svärfar Tony fyllde år just denna dag och inte ville vara hemma då så var han och svärmor Britten här och hade övernattat. Strax innan nio hörde jag prat om att det skulle bli marsipantårta till frukost på grund av sjuttiorsdagsfirande, vem kan sova vidare då liksom.
9.00 Jag stiger upp och sätter mig vid frukost(fika)bordet och svarar nekande på om jag haft några känningar. Smäller i mig två tårtbitar.
9.15 Får magknip och måste springa på toa. Inte så konstigt tycker jag då frukosten bestod av grädde och marsipan. Men det var tydligen falskt alarm, förväntad diarré uteblev.
9.35 Magknip igen, mot toaletten igen. Falskt alarm igen. Inser då att det inte alls är falskt alarm tvärtom.
Jag säger inte något till någon utan tar det lugnt. Går undan vid varje oregelbunden värk.
10.30 Säger att jag fortfarnde är trött och går och lägger mig en stund. Jag vill ha det lugnt och skönt, vill inte varva upp nån stämning hemma utifall det inte går vidare. Vill bara vara ifred med min andning.
Astrid kommer upp några gånger, jag klarar av ett par värkar med hennes sällskap, svårt att inte visa något men hon är så glad och upprymd för att farfar och farmor är där.
12.00 Astrid går ut på gården med farmor och farfar. Nu är värkarna hyffsat regelbundna i både längd och frekvens så jag talar om för David att det faktiskt är på gång. Han talar om för dom som är ute som bestämmer sig för att åka in till stan istället. Jag vill inte träffa någon och säger inte ens hej då till Astrid när dom ska åka.
David fixar väskan, jag duschar och vi hinner ta en bild nyduschad, fräsch och tjock.
Vi sätter/lägger oss i soffan. Tittar på några avsnitt av House of Cards. Har inget som helst minne av vad som hänt då jag blundar och andas i typ 20 sekunder var tionde minut.
Efter några timmar klarar jag inte längre. Osäker som jag är ändå så vill jag inte åka in för tidigt. Jag skulle bli så besviken om jag inte klarat mig lika långt som jag gjorde med Astrid, dumt tänk.
15:49 Vi blir inskrivna på förlossningen. Blir visade till ett inskrivningsrum där jag får ligga med ctg för att mäta värkarna. Läs kontrollera om jag verkligen har så ont som jag säger, precis som förra gången. Att ligga på den hårda britsen när någon försöker hugga en i ryggen med en kniv var väl mindra trevligt. Men vid gott mod läser jag lite tidning och väntar på att David ska komma tillbaka från att ha parkerat om bilen.
16:20 Dags för den efterlängtade (nåja) undersökningen. 7, nästan 8, cm öppen. YES!!! Grymt nöjd och peppad blir jag av det beskedet.
16:25 Vi blir genast inkörda i ett förlossningrum och jag blir uppkopplad på sladdlöst ctg, älska teknikens framgång!! In med lite nålar i handen och på med snygga klänningen. Mina randiga strumpor från förra gången är på.
16:50 Det dröjer inte länge förrän min vän lustgasen gör entré. Älskarn och jag tycker synd om dom som inte blivit vän med den. Jag andas och andas och tar mig igenom värre och värre värkar men inte så mycket annat händer.
18:35 Det är nu helt öppet men inget vatten har gått och inte så mycket mer än så verkar hända, precis som med Astrid. Förutom att det går snabbar så är det väldigt mycket som är likt förlossningen med henne.
19:20 Det bestäms att hinnorna ska tas och vattnet ska få gå så att det händer nåt då hjärtljuden börjar bli påverkade. Det görs samt att man sätter en skalpelektrod på bebisen. Barnmorskan går ut med orden att jag ska ringa om det börjar trycka på neråt. Nästa värk som kommer ÄR en krystvärk, från ingenstans exploderar kroppen och det blir full fart inne på salen.
Jag får smått panik och känner mig inte alls redo, så här fort skulle det inte gå. Jag skriker att nej stoppa det jag hinner med.
19:24 Tre krystvärkar senare är han ute. Hur vacker som helst, han skriker på en gång och fladdrar reflexartat med armar och ben tills han får komma upp mot mitt bröst. Ren och skär, om än något chockartad, lycka.
19:41 Just ja, den där himla moderkakan, livets träd, ska ut också. Aj som i helvete och jävlar vad värdelöst det är när man tror att det är över ska det göras igen, typ. SEN ska dom dessutom sy och hålla på och jävlas.
Men sen så…. lugn och ro, sänkt belysning. Jag och David och ett litet knytte som vi precis bestämde skulle få namnet Nils.
21: 38 Äntligen får vi världens godaste smörgåsar, det första jag ätit sedan två bitar tårta ett halvt dygn tidigare.
(inlägget är flyttat till datumet för Nils födelsedag för att det ska bli extra lätt för mig att hitta det senare.)
Precis som väntat så klev jag och Astrid upp imorse precis som vanligt. Inte riktigt som vanligt kanske för jag har sovit så sjukt dåligt inatt och låg klarvaken fler och längre perioder som vanligt. Jag ska nog be min käre make att hädanefter hålla sina misstankar för sig själv 🙂
Istället för förlossning så får jag njuta av fin skidåkning och ballongshow, inte fy skam det heller.
David är i alla fall säker på det och har ikväll sett till att både hem och väska som ska tas med är redo för förlossningsavfärd. Själv är jag inte lika säker, jag tror på utsatt datum eller dagen efter som med Astrid.
Vad tror ni? Dags för gissningstävling här på bloggen! Enligt ultraljud har vi fått 26 februari, enligt beräkning på senaste mens och den baletten så är det 2 mars.
Att stå och skrika åt sin treåring att ”du måste väl kunna kissa på toaletten nere” medan barnet i fråga står halvvägs upp i trappan och skriker att hon måste kissa uppe på pottan är väl kanske inte mitt mest pedagogiska mammaögonblick. Kissa på pottan fick hon jättegärna göra men hon tänkte ju inte gå själv, det var där skon klämde för mig. Att springa upp och ner för trappan i onödan är precis den knapp hon vet att hon ska trycka på och hittar alltid på saker vi måste hämta, göra, lämna uppe. Följer jag inte med blir hon totalt förstörd och min bägare rinner över oerhört lätt nu den här senaste tiden.
Att hon sedan väljer att hellre kissa på sig mitt på köksgolvet istället för att kissa på toan och göra som jag önskade säger kanske en hel del om vilken underbar morgon vi hade i morse. Hon som alltid vägrar borsta tänderna på morgonen och gör även det till en fight var just den här morgonen alldeles tvungen att ta av sig kängorna igen när hon kom på att hon inte borstat tänderna. ”Hoppa över det bara idag då” säger jag och katastrofen är återigen ett faktum. Hon slänger sig på golvet och skriker ”man måååååste borsta tänderna” hulk skrik och snyft.
Det som gör det hela ännu lite värre i mammahjärtat, som redan gör ont för jag hatar när vi bråkar och jag skriker åt henne och hon skrikit dumma mamma flera gånger, är att när jag sedan ska lämna henne och man ska skiljas som lite ovänner, ja då är hon hur klängig och ledsen som helst och vill inte att jag ska gå. Det gör ont i hjärtat för att jag vet att hur illa en förälder än gör sitt barn så är kärleken till mamma och pappa den mest förlåtande som finns på denna jord och så ber jag om förlåtelse för att jag blev så arg så att hon inte ska tro att det är hennes fel vilket det verkligen inte är. Älskade unge!
Den största skillnaden, mellan barn 1 och 2, jag märkt är graden av förberedelse av hem, garderob och bil vid den är tiden av graviditeten. Det är trots allt helt plötsligt mindre än (27 dagar) kvar till utsatt datum och i morse kom jag på att det kanske skulle vara bra att åtminstone ha babyskyddet i garaget istället för längst in på vinden. Barnmorskan ställde frågan om vi börjat packa BB-väskan ännu… om inte David frågat häromdagen om inte en kabinväska skulle vara lämplig som väska så hade jag nog inte ägnat det en tanke medan förra gången hade jag ett antal omreviderade listor på vad som skulle med, vilket ändå ändrades i sista sekunden.
I helgen satte vi faktiskt upp skötbordet i badrummet. Vi har köpt ett vägghängt skötbord, det ska bli intressant att se vad vi tycker om det. För tillfället känns det skönt att kunna stänga undan det när det tex kommer främmande. Samtidigt vet vi ju med oss att det behövs och blir ganska mycket saker och sånt runt om och på skötbordet vid den dagliga användningen. Vi har det gamla med trådbackar kvar så får vi väl se om det blir att gå tillbaka till det eller inte.
Nu när jag ändå börjat tänka på det så blir jag ju sugen att köpa lite nytt till garderoben samt plocka fram påsarna med Astrids minsta storlekar och tvätta upp och kolla vad som finns. Kan hända att det får ske redan ikväll.