Att lära sig hur bra man är och våga tro på det

Jo jag ska byta jobb. Inte arbetsplats utan bara arbetsuppgifter och organisatorisk tillhörighet som det heter så fint. Jag har alltså sökt ett nytt jobb på Lantmäteriet och främjar på så vis den interna rörligheten som är en bra sak tydligen.

Hur som helst så den här karusellen alltså med anställningsintervju, två stycken, och sedan ett litet möte för att komma överens om allt som behöver komma överens om. Att i ett rum, mittemot två personer, sitta och prata om sig själv, ibland från egen synvinkel (mina god och dåliga sidor tex) och ibland hur andra ser på mig (hur skulle dina kollegor beskriva dig). Det är svårt alltså. Jag är duktig på att prata, det är jag ju, men alltså vilket raljerande det känns som att det blir, och fort går det.

MEN. I de här intervjuerna har jag bekräftat mig själv gång på gång. Personerna som intervjuade mig började med att berätta hur glada och överraskade dom hade blivit över att jag lämnade in ansökan. Det tycktes att jag skulle komplettera en redan mycket kompetent grupp med en gedigen (jo så sas det) kunskap och bakgrund inom fastighetsinformation. Jo visst, sa jag. Det kan jag ju ganska mycket om såklart.

En fråga löd ”Har du någon gång behövt förklara något invecklat för en annan person?”. Ja jo svävade jag och hade något inlägg om något jag sysslar med på jobbet. I slutet av intervjun ville jag lägga till att jag har ett hjärtsjukt barn med allt det innebär med extra VAB och så. Vi pratade lite om det och jag förklarade vad som är fel med Nils hjärta, vad som gjorts med det och vad som kanske behöver göras framöver. Intervjuarna bara skrattade och sa att ja förklara invecklade saker verkar inte vara någon svårighet. Läxa lärd, det går utmärkt att ta exempel ur privatlivet också.

Efter två intervjuer började det gnaga. Oj vad höga förväntningar dom verkar ha på mig. Jag kan ju inte så mycket som alla verkar tro. Hur ska det här gå? Massor av nya saker att lära sig, nya rutiner, nya människor. Hjälp.

MEN. Nu till rubriken. I denna veva hade jag även lönesamtal med min nuvarande chef. I en timme pratade vi om hur bra jag sköter mitt arbete, vilken härlig person jag är och vilken skön och glad stämning jag adderar till arbetsgruppen. I bakhuvudet på mig hela tiden ”Nåja, så säger hen väl till alla.” Den sista punkten som är framtagen i lathunden för lönesamtal så ska det pratas om den anställdes svagheter.

Här sätter min chef verkligen tummen på det onda, huvudet på spiken (ja ni fattar. ”Din enda svaghet som jag kan se, inte en så liten en tyvärr, är att du MÅSTE våga tro på hur bra du faktiskt är.”

Så litet, låter så enkelt, men oj så svårt att göra. MEN (ja igen). Nu ska jag göra något åt det här. Efter en höst med näsan precis ovanför vattenytan hela tiden ska det nu bli ändring. Lite ledighet, kanske vi till och med hittar på något roligt. Jag ska gå mot den person jag vill vara igen!

20151116_180855.jpg
Dom här två alltså. Dom gör mig hel samtidigt som det är dom som gör att jag går sönder.

En kommentar till “Att lära sig hur bra man är och våga tro på det”

  1. God jul! Hoppas ni får en mysig jul med massa klappar och god mat och trevligt sällskap.

    Och grattis till nya jobbet. Tell me more – vad ska du göra nu?

    Kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *