Det är med ett otroligt tungt hjärta som jag tänker på hösten. Såklart kommer allt bli bra men jag har svårt att tänka bortom hur bra det hade blivit om båda hade fått plats hos våra bästa dagmammor. Det är med sorg jag tänker på att Astrid ska sluta hos världens bästa och det är med sorg jag tänker på att Nils inte får chansen att gå hos henne.
Det finns ingen plats för Nils och därför har vi bestämt att plocka Astrid från tryggheten och sätta båda på i förskolan i Trödje, gör vi rätt gör vi fel? Det frågar jag mig hela tiden. Jag VET att det kommer gå jättebra och att dom kommer ha det roligt och hitta på saker och äta bra mat. MEN, dom kommer inte bli lämnade i någon annans hem, hos en förälder, äta riktig hemlagad mat, åka på roliga utflykter, träffa andra barn än dom som dom träffar varje dag.
Det kommer bli vildare, mindre intimt, mindre medvetet, mindre påverkningsbart. Just nu kommer jag faktiskt inte på en enda sak som kommer bli bättre, ni får gärna hjälpa mig komma på nåt.
Astrid själv ser fram emot att börja förskolan, det har vi sett till. Även om jag inte är helt säker på att hon förstått att det faktiskt innebär att hon aldrig mer ska till sina dagmammor, det får tiden utvisa.
Tack för de här åren världens bästa dagbarnvårdare i verksamheten Nyckelpigan! Ni kommer vara saknade!
