Tänk så mycket jag kan älska mina barn. Att vara förälder är ju världens överlägset bästa jobb. Samtidigt kan tålamodet bara rinna ut och vara totalt slut och det känns som att jag aldrig hinner ladda upp nytt, det finns ibland ingen tid eller möjlighet att tanka ork.
Där befinner jag mig nu. En plutt kvar på batteriet efter en stökig natt, igen. Den plutten tar liksom slut väldigt fort och så står jag där på noll igen och låter det gå ut över de stackars små liven som såklart inte tycker att dom gör nåt annorlunda än annars men ändå tycker mamman att dom är sååå jobbiga.
Den som ringer och säger att jag vunnit en hotellnatt för mig själv nåt på trevligt ställe, helt för mig själv, den kommer jag vara för evigt tacksam emot. Kanske jag rentutav kommer klicka in mig på nåt sånt där underbart mail som lovar mig att jag vunnit 36 miljarder, chansen kanske finns eller?
Jag drömmer om att hoppa på bussen till huvudstaden, strosa runt under blommande körsbärsträd(?) , äta glass, äta mat, sova, äta frukost. Sen komma hem och kanske ha ett fullt laddat batteri. Kanske nån gång framöver, just nu får de pengar som blir över gå till saker som vi gör tillsammans hela älskade familjen vilket trots allt är det bästa jag vet.