Jo tack, vardagen har sparkat igång så smått. David började som sagt jobba på riktigt förra veckan och jag tycker fortfarande att vi klarar oss ganska bra här hemma. Min största huvudvärk just nu är vår älskade treåring som är just en sådan med allt vad det innebär. Att hon dessutom nyss fått ett syskon, sover lite dåligt på nätterna samt hade feber förra veckan har inte hjälpt oss på traven om man säger så.
Den så kallade treårstrotsen har absolut slagit till sen Nils kom till oss. Nu är all trots ett uttryck för ett behov och en stor del i utvecklingen, men ack såna krig vi kan ha här hemma. Att få på sig kläder, äta upp frukosten eller göra något när jag ber om hjälp är alla källor till ”nej”, ”snart”, ”jag skaaaa” eller liknande uttalanden (läs utskrikanden). På morgonen räknar jag med minst två timmar från uppvaknande tills vi är ute genom dörren. Har vi mindre tid än så på oss så får allt ovanstående ske under mer eller mindre tvång. En och annan gång måste jag erkänna att jag använt mig av ett av mina mest hatade uttalanden ”då kan du stanna hemma då så går jag utan dig”.
Det är tur att hon 99% av tiden är så grymt rolig, påhittig, skrattig och helt underbar annars skulle det bli ett grovt sammanbrott hos den här mamman.
De två senaste nätterna har vi lyckats få henne i säng i riktigt bra tid plus att även Nils sovit bra och inte väckt henne så mycket så idag hämtade jag en helt annan tjej hos dagmamman. Vi passade på att äta mellis ute och ta in lite ris som det ska sättas lite fjädrar i samt pyssel som tillverkats idag.
När vi kom in tänkte jag hänga lite tvätt. När jag några minuter senare återvände till vardagsrummet var däckandet ett faktum. Suck. Jag väckte henne med visst motstånd och hon verkar ganska trött nu när det börjar närma sig kväll så vi håller tummarna för en bra natt för henne igen
