Utvecklingskliv för vilken gång i ordningen?

Under det första året som förälder blir en testad väldigt många gånger. Precis när en tror att en hittat någon slags rutin och röd tråd i vardagen så kommer något som kastar omkull allt. Det som händer under det första levnadsåret kan en läsa om i boken Växa och Upptäcka världen  av Hetty van de Rijt och Frans X. Plooij. Här kan en läsa om 7 stora utvecklingssprång som förändrar bebisen.

Sen då? Resten av barnets liv? Ska en behöva upptäcka sånt här själv? Ja det verkar så.

Något vi märkt av är att under ledigheter tillsammans, tex sommarsemestrar, jullov eller utlandsresor så tar Astrid ofta stoooora kliv framåt. Tex började hon krypa under en Turkiet-vecka och någon månad senare när vi var i Tyskland allihopa så började hon att gå. Dock tog det väl kanske slut på stora kroppsliga utvecklingar just där men fortfarande när vi är lediga märker vi tydligt att vi går tillbaka till vardagen med ett annat barn än vi lämnade den.

Just det här jullovet sa vi nästan i munnen på varandra, jag och David, att hon har blivit så mycket större. Hon uttrycker känslor och behöv på ett helt annat sätt. Hon har även kommit in i en helt ny trotsfas och har börjat skrika åt oss och kasta saker, härligt. Igår när hon skulle sova så var hon lite bångstyrig och kunde inte ligga stilla. Av misstag sparkade hon till mig i magen så att jag skrek Aj! rakt ut. ”Akta magen” sa jag, som svar får jag: ”Det var du!”. Jag och David fick ett sånt skrattanfall som aldrig ville ta slut. Stackars A blev helt förnärmad men det gick inte att göra något åt. Det var så dråpligt sagt och jag kunde bara föreställa mig hur det skulle se ut om jag skulle sparka mig själv i magen.

Nåja, det återstår att se vad som kommer hända med utvecklingen när det kommer en ny liten bebis och vi är hemma hela familjen ett tag igen.