Den här gången är det dock inte Astrid som är den drabbade, som tur är, utan jag själv.
I förrgår blev jag snorigare och snorigare. Klev upp och åkte till jobbet igår. Jag skulle nog egentligen ha stannat hemma från början men halv fem på morgonen (04.30!!) är det lite svårt att särskilja den vanliga dödströttheten från den som kommer från en sjukdom.
Jag var hur som helst tvungen att åka hem redan innan lunch. Sov på tåget hem och sov sen två timmar när jag kom, sen nio timmars nattsömn. Nu ligger jag på svärmors säng och tycker lite synd om mig själv då jag missar en misstänkt asgrymm after work idag.
Jag tror att detta utbrott av svaghet har lite att göra med att jag äntligen kan slappna av. Under tiden jag varit hemma med A har jag varit rätt risig ett par gånger men inte haft möjlighet och tid att vara sjuk. Plus att D nu äntligen är pigg efter att ha varit dålig så länge. Nu när A tyr sig så mycket till honom så känner jag att jag äntligen kan få tid att ta hand om bara mig själv och då blir det väl så här.
Nu ska jag ta och sova lite innan dom andra kommer hem från stan.
