26 februari. Dagen då ultraljudet talat om för oss att krabaten i magen borde komma ut. Då det var just den här dagen så var det min sovmorgon.
Då svärfar Tony fyllde år just denna dag och inte ville vara hemma då så var han och svärmor Britten här och hade övernattat. Strax innan nio hörde jag prat om att det skulle bli marsipantårta till frukost på grund av sjuttiorsdagsfirande, vem kan sova vidare då liksom.
9.00 Jag stiger upp och sätter mig vid frukost(fika)bordet och svarar nekande på om jag haft några känningar. Smäller i mig två tårtbitar.
9.15 Får magknip och måste springa på toa. Inte så konstigt tycker jag då frukosten bestod av grädde och marsipan. Men det var tydligen falskt alarm, förväntad diarré uteblev.
9.35 Magknip igen, mot toaletten igen. Falskt alarm igen. Inser då att det inte alls är falskt alarm tvärtom.
Jag säger inte något till någon utan tar det lugnt. Går undan vid varje oregelbunden värk.
10.30 Säger att jag fortfarnde är trött och går och lägger mig en stund. Jag vill ha det lugnt och skönt, vill inte varva upp nån stämning hemma utifall det inte går vidare. Vill bara vara ifred med min andning.
Astrid kommer upp några gånger, jag klarar av ett par värkar med hennes sällskap, svårt att inte visa något men hon är så glad och upprymd för att farfar och farmor är där.
12.00 Astrid går ut på gården med farmor och farfar. Nu är värkarna hyffsat regelbundna i både längd och frekvens så jag talar om för David att det faktiskt är på gång. Han talar om för dom som är ute som bestämmer sig för att åka in till stan istället. Jag vill inte träffa någon och säger inte ens hej då till Astrid när dom ska åka.
David fixar väskan, jag duschar och vi hinner ta en bild nyduschad, fräsch och tjock.
Vi sätter/lägger oss i soffan. Tittar på några avsnitt av House of Cards. Har inget som helst minne av vad som hänt då jag blundar och andas i typ 20 sekunder var tionde minut.
Efter några timmar klarar jag inte längre. Osäker som jag är ändå så vill jag inte åka in för tidigt. Jag skulle bli så besviken om jag inte klarat mig lika långt som jag gjorde med Astrid, dumt tänk.
15:49 Vi blir inskrivna på förlossningen. Blir visade till ett inskrivningsrum där jag får ligga med ctg för att mäta värkarna. Läs kontrollera om jag verkligen har så ont som jag säger, precis som förra gången. Att ligga på den hårda britsen när någon försöker hugga en i ryggen med en kniv var väl mindra trevligt. Men vid gott mod läser jag lite tidning och väntar på att David ska komma tillbaka från att ha parkerat om bilen.
16:20 Dags för den efterlängtade (nåja) undersökningen. 7, nästan 8, cm öppen. YES!!! Grymt nöjd och peppad blir jag av det beskedet.
16:25 Vi blir genast inkörda i ett förlossningrum och jag blir uppkopplad på sladdlöst ctg, älska teknikens framgång!! In med lite nålar i handen och på med snygga klänningen. Mina randiga strumpor från förra gången är på.
16:50 Det dröjer inte länge förrän min vän lustgasen gör entré. Älskarn och jag tycker synd om dom som inte blivit vän med den. Jag andas och andas och tar mig igenom värre och värre värkar men inte så mycket annat händer.
18:35 Det är nu helt öppet men inget vatten har gått och inte så mycket mer än så verkar hända, precis som med Astrid. Förutom att det går snabbar så är det väldigt mycket som är likt förlossningen med henne.
19:20 Det bestäms att hinnorna ska tas och vattnet ska få gå så att det händer nåt då hjärtljuden börjar bli påverkade. Det görs samt att man sätter en skalpelektrod på bebisen. Barnmorskan går ut med orden att jag ska ringa om det börjar trycka på neråt. Nästa värk som kommer ÄR en krystvärk, från ingenstans exploderar kroppen och det blir full fart inne på salen.
Jag får smått panik och känner mig inte alls redo, så här fort skulle det inte gå. Jag skriker att nej stoppa det jag hinner med.
19:24 Tre krystvärkar senare är han ute. Hur vacker som helst, han skriker på en gång och fladdrar reflexartat med armar och ben tills han får komma upp mot mitt bröst. Ren och skär, om än något chockartad, lycka.
19:41 Just ja, den där himla moderkakan, livets träd, ska ut också. Aj som i helvete och jävlar vad värdelöst det är när man tror att det är över ska det göras igen, typ. SEN ska dom dessutom sy och hålla på och jävlas.
Men sen så…. lugn och ro, sänkt belysning. Jag och David och ett litet knytte som vi precis bestämde skulle få namnet Nils.
21: 38 Äntligen får vi världens godaste smörgåsar, det första jag ätit sedan två bitar tårta ett halvt dygn tidigare.
(inlägget är flyttat till datumet för Nils födelsedag för att det ska bli extra lätt för mig att hitta det senare.)
