Idag var original planen att åka iväg och åka skridskor. Den planen började slira (hehe) redan igår kväll och när det imorse var 5 plusgrader och regn så strök vi det. Istället bestämde jag och Astrid att vi skulle till biblioteket. Det var längesedan vi var där och för Nils skulle det bli första gången.
Eftersom det även fanns lite leksaker och en liten borg som används för teater så var inte böckerna särskilt intressant. Men det var en trevlig stund och vi fick med oss lite böcker hem att läsa på kvällarna några veckor framöver.
Astrid kör dockteater medan Nils hittade ett litet krypin där han satt och läste en bok, still i säkert 15 sekunder.
Efter den kulturella laddningen gick vi till det nyaste Waynes och tog oss en fika. Jag och Astrid läste några av böckerna och Nils härjade runt omkring oss. Våran pappa som hatar att gå på café satt mest och höll ut i väntan på att vi skulle vilja åka hem igen. Men vi höll honom på halster. Själv njöt jag av att barnen tyckte det var roligt och mysigt, det blev inte det minsta kaotiskt ens skulle jag vilja sträcka mig till. Härligt!
Imorgon kommer det ett inlägg med lite uppdatering om hur det är med Nils nu för tiden.
I februari är det alla hjärtebarns dag. På bloggen Från hjärta till hjärta – från norr till söderskriver och lägger Helena och Mia in inlägg under hela året men under februari lägger dom ner ännu mer arbete på bloggen och det publiceras minst två inlägg per dag. Ett inlägg skrivs ofta av tex en förälder till ett hjärtebarn.
För att skänka en liten slant till hjärtforskningen så är det så himla enkelt att smsa HJÄRTA till 72980, då bidrar du med 50 kronor till Hjärtebarnsfonden. Det går även att swisha valfritt belopp till 9005877.
Mums mums med morgonmjölk med lite insmugen medicin.
Två månader senare återvänder jag hit för att jag känner att kanske är det dags igen. Kanske kan jag hitta inspiration och lust att dela med mig av vardagen igen. Vi får se. Det blir ett inlägg i taget och jag lovar inget.
Två månader är en väldigt lång tid och mycket hinner hända, det har varit julfirande, resultat från Göteborg, medicinupptrappning, födelsedag, vinter och just nu vårkänslor.
Jag slänger in lite random bilder för att bjuda på en liten tillbakablick så lämnar vi det där, kanske. Kanske kan det bjudas på lite anekdoter från sådant som hänt när jag varit borta, men jag lovar inget.
Varning för megastort bildinlägg med ett scrollbehov härifrån till evigheten. Notera frånvarandet av bilder från högtider såsom lilla julafton, julafton, femårs kalas och nyårsafton. Då har jag väldigt tydligt annat att stå i.
24 november. Fredagsmys med popcorn och blå ögon.
24 november. Fredagsmys orsakar däckande på golvet tydligen. Plötsligt sov han, det var för varmt i soffan.
26 november. Helgen vid första advent for jag och barnen till mamma/mormor på Åland. En obligatorisk båtgroupie. Alltså, suddigheten, ja det är omöjligt att ta kort när det stormar 20 sekundmeter, blärk.
28 november. Lördagen före första advent betyder lilla jul och julmarknad vid Kastellholms slott. Lunch på Smakbyn såklart.
6 december. Vi tog en liten minsemester ända ner till Sollentuna och hälsade på familjerna där. Då en storm med random namn drog in så blev det naturhistorska istället. Så himla mysigt.
6 december. tillräckligt varmt för att fortfarande leka i sandlådan. Roligt tycker barnen såklart.
6 december. Dom här två alltså, igen. Älskar dom till månen och tillbaks.
14 december. Äntligen händer det något spännande hos vår nya granne. En lastbil med betong står precis utanför tomten.
21 december var vi ute i lekparken och lekte. Sanden var lite halvfrusen och det drog lite om öronen men inte värre än att det räckte med skalbyxor och täckjacka.
21 december. Världens bästa storasyskon som ger lillebrorsan allehanda tips för hur man håller balansen samt får upp farten stående på gungan.
21 december. Äventyraren. ”Gör storasyster något så kan jag”, dom där tre åren som skiljer i utveckling gör väl knappt någon skillnad enligt den här herren.
30 december. En femåring, ja jag säger då det.
2 januari. Astrid fick ett barnmonopol i julklapp av en morfar. Åh så roligt vi tycker att det är!
4 januari. Vi passade där på att åka till backen så att Astrid fick prova skidorna. Det gick åt skogen tyvärr så vi åkte lite pulka och grillade korv istället.
4 januari tog vi en minisemester på barnens jullov. Vi åkte till en gammal skola i Viken mellan Alfta och Edsbyn. Tack familljen för lånet, vi älskar er skola!
9 januari. Vintern kom och det med besked. Så underbart. Knarrande kritvit snö som täcker allt och gör allt rent och ljust.
9 januari. Solen strålar från en klarblå himmel och snön är så ren och vit att det gör ont att titta. Vintern alltså, den är bra drömmig.
9 januari är vi ute och inspekterar det nya landskapet som skapats av en mindre snökanon här i Gävlebukten
17 januari. Ute en stund i iskylan i Vannsätter och åker pulka och grillar korv. Är uppe för att fira 61-åring i dagarna två.
22 januari. Typisk groupie.
22 januari. Typiskt kvällsnöje, förutom TV och spel.
23 januari var backen hemma mer än åkbar. Trots kräksnö och skymning så tog vi oss ut för en stund och åkte. Älskat av barnen såklart.
24 januari fick vi sällskap i pulkabacken av efterlängtade vänner.
Jo jag ska byta jobb. Inte arbetsplats utan bara arbetsuppgifter och organisatorisk tillhörighet som det heter så fint. Jag har alltså sökt ett nytt jobb på Lantmäteriet och främjar på så vis den interna rörligheten som är en bra sak tydligen.
Hur som helst så den här karusellen alltså med anställningsintervju, två stycken, och sedan ett litet möte för att komma överens om allt som behöver komma överens om. Att i ett rum, mittemot två personer, sitta och prata om sig själv, ibland från egen synvinkel (mina god och dåliga sidor tex) och ibland hur andra ser på mig (hur skulle dina kollegor beskriva dig). Det är svårt alltså. Jag är duktig på att prata, det är jag ju, men alltså vilket raljerande det känns som att det blir, och fort går det.
MEN. I de här intervjuerna har jag bekräftat mig själv gång på gång. Personerna som intervjuade mig började med att berätta hur glada och överraskade dom hade blivit över att jag lämnade in ansökan. Det tycktes att jag skulle komplettera en redan mycket kompetent grupp med en gedigen (jo så sas det) kunskap och bakgrund inom fastighetsinformation. Jo visst, sa jag. Det kan jag ju ganska mycket om såklart.
En fråga löd ”Har du någon gång behövt förklara något invecklat för en annan person?”. Ja jo svävade jag och hade något inlägg om något jag sysslar med på jobbet. I slutet av intervjun ville jag lägga till att jag har ett hjärtsjukt barn med allt det innebär med extra VAB och så. Vi pratade lite om det och jag förklarade vad som är fel med Nils hjärta, vad som gjorts med det och vad som kanske behöver göras framöver. Intervjuarna bara skrattade och sa att ja förklara invecklade saker verkar inte vara någon svårighet. Läxa lärd, det går utmärkt att ta exempel ur privatlivet också.
Efter två intervjuer började det gnaga. Oj vad höga förväntningar dom verkar ha på mig. Jag kan ju inte så mycket som alla verkar tro. Hur ska det här gå? Massor av nya saker att lära sig, nya rutiner, nya människor. Hjälp.
MEN. Nu till rubriken. I denna veva hade jag även lönesamtal med min nuvarande chef. I en timme pratade vi om hur bra jag sköter mitt arbete, vilken härlig person jag är och vilken skön och glad stämning jag adderar till arbetsgruppen. I bakhuvudet på mig hela tiden ”Nåja, så säger hen väl till alla.” Den sista punkten som är framtagen i lathunden för lönesamtal så ska det pratas om den anställdes svagheter.
Här sätter min chef verkligen tummen på det onda, huvudet på spiken (ja ni fattar. ”Din enda svaghet som jag kan se, inte en så liten en tyvärr, är att du MÅSTE våga tro på hur bra du faktiskt är.”
Så litet, låter så enkelt, men oj så svårt att göra. MEN (ja igen). Nu ska jag göra något åt det här. Efter en höst med näsan precis ovanför vattenytan hela tiden ska det nu bli ändring. Lite ledighet, kanske vi till och med hittar på något roligt. Jag ska gå mot den person jag vill vara igen!
Dom här två alltså. Dom gör mig hel samtidigt som det är dom som gör att jag går sönder.
När vi var i Göteborg fick Astrid en limpistol i mutpresent efter att utnyttjat lekterapins limpistoler till max.
I söndags satte pistolen i arbete efter att ha varit ut och plockat löv under lördagseftermiddagen.
Jag började med att klippa ut ett hjärta i kartong som bas. Sen limmade vi hej vilt. Löv på löv på löv och lite nypon och några kastanjer. Jag tror att vi båda blev lika nöjda och ska sätta upp den på dörren idag när vi kommer hem.
Skarp koncentrationTadaa! Jag tror att vi båda blev lika nöjda med vårt skapande.
Så himla trevlig kväll vi gjorde oss i lördags. Jag skickade en fråga till familjen Broman om de var sugna på att bli bjudna på tapas/meze/antipasti/plockmat på lördagskvällen. Som tur var så fick jag ett positivt svar på frågan, med bara en dags förbehåll, älskart!
Det är bara en tråkig sak med kvällen. I all spring, rummel och hög ljudnivå glömdes fotografering bort. Jo det är sant, ”va?” tänker ni ”hur är det möjligt att inte komma ihåg att fotografera maten”. Jo det kan jag säger är helt möjligt i den där miljön som blir när två eller flera barnfamiljer samlas på samma ställe.
Så…. vi åt och åt och åt och åt tills vi var proppmätta. Sen åt vi äppelpaj, vaniljglass och grädde till efterrätt. Bra där.
Även om det inte finns bilder så kan jag ju bjuda på menyn ändå.
Lånad bild. Bilden är en länk till källanLånad bild. Bilden är en länk till källan
Vid halv åtta var vi nöjda. tokigt mätta och vi var alla överens om att göra kväller. Så himla värd kväll och vi somnade nöjda och fortfarande mätta med en fullproppad diskmaskin igång och fulla diskbänken med disk fortfarande.
