Klockan 3.00 natten mellan 29 och 30 december var jag upp på toan och kissade, precis som vanligt de senaste två månaderna. Jag lade mig igen men vaknade efter ungefär en halvtimme av att det högg till som bara den i magen. Jag tänkte att nej nu blir jag sittande på toa resten av natten. Jag blev riktigt nöjd när det gick över, tänkte att det väl bara var lite luft som ville förbi nånstans, det var ju ganska trångt.

Efter en stund hugger till igen, då blir jag lite kall, kollar på klockan utifall. Efter ännu en stund hugger det till, det hade då gått 9 minuter sedan förra hugget. Då inser jag att något är på gång, väntar ännu en omgång för att vara säker. Funderar under tiden hur jag ska väcka David så att han slipper få panik.

Jag väcker honom efter nästa hugg, som jag nu inser är värkar. Säger att nu händer det nog något men att han kan ligga kvar, det kommer nog dröja så det är lika bra att han ligger kvar tänker jag. Själv kliver jag upp, nervositeten gjorde ändå att jag studsade på stället där jag låg.

Det dröjer inte länger förrän David kommer upp han med, utrustad med datorn och www.varktimer.se. Sedan följer många timmar av arbete, tillsammans med datorn håller vi koll på värkarna vilket är jätteskönt. David har ringt förlossningen så dom är förberedda på att vi kan komma.

En stund blir det längre mellan värkarna, ända upp till 11 minuter. Då passar vi på att slå av timern och vila oss en stund. Jag tror faktiskt att jag somnade in ganska bra där emellan.

Runt halv elva känner jag att jag inte orkar mer efter sju timmars värkarbete. Jag hade försökt äta men det kom upp igen så jag tog med en mugg nyponsoppa som jag smuttade på. David har förberett allt som vi ska ha med och går och hämtar bilen. Det tar verkligen en evighet enligt min tidsuppfattning just då. Trots att vägen är allt annat än bra skrapad så går det faktiskt ganska bra, vi bor ju väldigt nära förlossningen så vi var nere på ett par minuter.

Enligt journalen är jag inlagd klockan 11.00. Intagningen är full så jag får komma direkt in på förlossningssal. Vi gör oss dock inte för hemmastadda där utifall vi får åka hem igen.

Barnmorskan (kärringjäveln) tar en CTG-kurva bara för att konstatera att ”det här var ju inte mycket att hurra för”. Då trodde jag att jag var helt knäpp, ska det göra så här satans ont utan att något händer? Hon säger dock att hon ska känna efter men antagligen kommer vi få åka hem igen.

Efter att med ett förvånat ansiktsuttryck rotat runt litegrann där nere så utbrister hon (kärringjäveln) ”jag tror inte mina fingrar, du är helt öppen. Men du verkar ju så oberörd”. Jaaaa, jag sa ju att det gjorde överjordiskt ont, där fick hon så hon teg.

Nu hände det lite mer saker på salen, jag fick byta om, fick droppnål plus att dom kollade CTG igen. Ingen skillnad på styrka där. Bebisen låg där hon låg ovan spinae och vattnet hade inte gått. Vi vandrade omkring i rummet, David och BM tvingade i mig äcklig fruktdryck, vilket jag var tacksam över i efterhand.

Klockan 13:50 gjorde dom en så kallad omniotomi, man tog helt enkelt hål på hinnorna så att vattnet skulle gå. Man menade att värkarna skulle ni bli mycket mycket starkare, men icke sa nicke, det var hyfsat oförändrat. Dock flyttade sig bebis långsamt ner och hamnade nu vid spinaetaggarna, det märktes med besked när jag vände mig ut och in i papperskorgen.

Jag började nu bli rejält trött. Hängde på David vid varje värk och svettades och frös så jag skakade om vart annat. Varje gång någon kom in och skulle känna, klämma och mäta med dom där himla CTG-plattorna så blev jag tröttare och tröttare, varför händer inget? 12 timmar med värkar ungefär var 5-6 minut började sätta sina spår på både mig och bebis. Det bestämdes att dom skulle sätta in syntocinon, värkstimulerande dropp, för att på så sätt få starkare kontraktioner.

15:49 började således helvetet. Värkarna med krysttendenser som satte igång direkt var en väldig demonstration i kontrollförlust. Helt plötsligt bestämda jag ingenting längre, min fina andning som tagit mig så här långt var som bortblåst. Jag stod upp några av dom här värkarna för det gjorde så infernaliskt ont att ligga. Jag vill inte ens tänka på hur det hade känts utan lustgasen som jag krampaktigt tryckte mot ansiktet vid varje värks början.

Efter ett tag var jag tvungen att lägga mig ner för att dom skulle kunna mäta bebisens hjärtslag ordentligt, det var kablar, dosor och prylar överallt. Jag vrider mig och ligger på sidan en liten stund. Jag ser att paniken lyser i Davids ögon när jag skriker okontrollerat i masken.

Klockan 17.00 var det så dags att få börja krysta. Även om detta var en helt otroligt smärtsam upplevelse så var det hundra gånger bättre att få göra nånting konstruktivt under värkarna. Att ha ett mål, att ta i. I jämförelse med innan då allt var helt okontrollerbart. Dock blev jag förkrossad när barnmorskan gick ut för en stund, jag trodde verkligen att bebisen snart skulle komma sprutande.

Så var dock inte fallet, främst för att värkarna fortfarande kom sällan, barnmorskan och en sköterska stod över mig och petade och killade på min livmoder så att den skulle dra ihop sig. Jag trodde verkligen aldrig att den där sista värken skulle komma.

Men det gjorde den, och Astrid med den. En totalt surrealistisk känsla när all smärta helt plötsligt försvann och allt bara blev bra. Ungefär bra iaf, jag var fortfarande tvungen att krysta en gång till för moderkakan samt bli sydd lite här och där.

Sen var det bara lugn och ro, jag David och Astrid.