Efter några timmars vistelse på 323:an har vi bockat av en hel del på listan. Men en del kvarstår. Dagens stora utmaning hittills blev att ta röntgenbilder. Ren och skär rädsla för den stora och läskiga kameran gjorde att vi fick skjuta på det och ta en sovstund.
EKG, ultraljud, blodtryck och diverse fysiska undersökningar fixar han helt utan ett ljud. Mycket tack vare underbar personal kan jag säga.
Nu är det närmast dags för samtal med narkosen och kirurgerna. Ska bli spännande, och läskigt, att höra vad dom har tänkt att göra.
Just ja, operationen är skjuten tills på onsdag. Skönt att det bara blev en dag än så länge men det är inte direkt några solskenshistorier vi får höra gällande framskjutna operationer och väntetider.
När vi var på ultraljud sprang ett sällskap akut förbi. En sköterska med armen om en gråtande mamma och ett par sköterskor som sköt en spjälsäng och efter en till sköterska med en bebis i famnen. Rädslan som ett slag i magen. När jag berättade för David sköljde det över, det börjar kännas ordentligt nu vad det är vi verkligen ska göra.