Innan barnen kom var jag aldrig stressad skulle jag vilja säga. Blev det lite körigt i perioder så var det alltid positiv stress, jag fick en skjuts framåt istället för att dras neråt. Att det blev lite mycket ibland gjorde liksom inget för överlag kände jag mig ganska harmonisk. Förstod inte vad man skulle ha massa avslappningsövningar till, det var väl bara att bita ihop för det löste sig ju så småningom kunde jag tänka.
Nu för tiden känns det inte riktigt på samma sätt. Hjärnan går hela tiden på högvarv. Långa dagar på jobbet, ett hem, två barn med lite aktiviteter och så on top. Ja det blir lite körigt. Jag känner mig aldrig någonsin harmonisk längre. Det är alltid något att fundera på, planera inför, fixa och dona, vad ska dom ha på sig, vad ska dom ha med sig, finns det kläder till vintern, behövs det matsäck, när var det läkarkontroll, när skulle bilen besiktas…
Det som får mig att skriva det här inlägget just nu är kommande resa i kombination av ännu en kommande resa med bara en dag emellan. Detta ovanpå att jag under hela september var hemma till och från och hamnade efter på jobbet samtidigt som man hela tiden ligger efter hemma. Till detta lägger vi oron för att sjukt barn och en inte helt klockren ekonomisk situation efter föräldraledighet i kombination med ett gäng VAB-dagar. Ja just nu känns det lite för mycket helt enkelt.
Nåja, det är fortfarande inte mycket annat att göra än att ta tag i det. Ingen annan kan hjälpa mig ur det här. Eller ja det är såklart fel sagt för jag har ju en hel del underbara människor omkring mig. Vi är ju trots allt två vuxna i hushållet (tack till någon högre makt för det).
MEN, ett första steg har jag (vi) tagit för att kanske kunna få det lite mer harmoniskt i familjen och det är beslutet att arbetstiden ska skäras ner. I nuvarande situation på våra respektive arbetsplatser så är det jag som tog hela delen. Så snart som möjligt skär jag ner till 80%. Det ska bli skönt och intressant att se vad det kan göra åt hut jag känner.
Ett till steg är trots allt att jag faktiskt inser att jag måste ta mig små stunder med att andas. Trots att jag känner mig efter så ser vi jag till att jag tar en timme (minst) efter att barnet somnat då jag bara tar det lungt. Hänger i soffan, tittar på film eller serie och surfar på telefonen. En stund att bara vara vuxen och inte behöva tänka så mycket. Den här stressen känner jag är enbart relaterad till vardagen, att hålla mig och hela familjen, hem och så flytande. Det är alltså något annat än de krav som Kitty Störby Jutbring skrev om som är något som lägger sig ovanpå ytterligare en nivå.
