Vissa dagar känner man sig rakt igenom stark. Sen kommer dom där dagarna då man inte orkar nånting, allt är jobbigt och tårarna bränner bakom ögonlocken nästan oavbrutet. Ibland tror man att man har en stark dag och då blir man nästan förvånad när sorgen väller över en och inte går att stoppa.
Idag var visst en sån dag. Trots att jag knappt fått en blund i ögonen i natt så kände jag mig under omständigheterna tillfreds. Jag och Nils gick ut i det underbara vädret för att tanka lite sol och syre. Jag tog med mig en smörgås och lite åländsk äppeljuice och letade upp en parkbänk i solen. Jag såg sen att det var utanför förlossningen och BB-avdelningarnas entré.
En bil kör upp och stannar precis vid entrén. Först då ser jag att det står en tjej innanför glasdörrarna och väntar, en mamma med deras alldeles nya barn. Hon nästan smyger ut, bär bilstolen med liten liten bebis i så försiktigt hon bara kan. Pappa studsar ut från förarplatsen och springer runt för att öppna bakdörren. Båda ler och ser så lyckliga, förväntansfulla och lite rädda ut. I sin egna lilla bubbla.
Dom tittar reflexmässigt upp på mig som rullar vagnen fram och tillbaka med foten. Dom tittar på varandra med en osäker blick men flyger tillbaka in i sin bubbla. Jag vill följa med in där jag med.
Jag inser vad anledningen till deras ögonblickssnabba osäkerhet beror på. Jag tror att jag sitter och ler vänligt mot dem. Det gör jag inte. Tårarna strömmar nedför kinderna och jag är bara så sorgsen så sorgsen, det var ju så där det skulle vara, min målbild spelas upp framför mig men jag får inte vara med.
Älskade käraste finaste du. Älskar er och saknar er och längtar tills ni kommer hem! ♡♥
Kramar i massor Janna. Det kommer en dag inte allt för långt borta när ni åker hem alla 4. Men ledsen får man vara bara att glädjen återvänder. Tänker på er hela tiden hur otroligt starka ni är som klarar det här. Kram igen
Åh Janna! Stor varm och innerlig kram till dig!
Ååå Janna! Jag vet precis vad du menar. Vi fick inte heller hamna i bubblan, den första månaden delade vi bara Zack med landstinget och med farmor genom en glasdörr. Allt jag önskade var att få ta hem honom och visa upp honom, slippa leva övervakad. När jag ser tillbaka på det är jag ledsen över att inte få vara i bebisbubblan men så otroligt glad över att det gick väl, vi fick ta med honom hem till slut. Efter 1 månad på sjukhus och ytterligare lång tid med hemsjukvård var han bara vår! Kommer dock aldrig glömma tanten som ifrågasatte om jag verkligen kunde ta med en unge som sondmatades till Ica. Jajo, om gör det på dagen när ingen annan är där och du slutar hänga ned i min vagn går det fint!!
Åh Janna! Jag känner verkligen med er! Ni är ju verkligen så starka så starka som tar er igenom detta! All heder till er! Önskar verkligen att ni får komma hem snart! Tänker ofta på er! Stor kram
Åh fina du vad jag förstår din sorg. Man orkar inte vara stark alla dagar och det är viktigt att låta sorgen komma så du får bearbeta. Du kommer nog alltid se tillbaka på detta med lite sorg, men framförallt tror jag att du längre fram kommer känna sådan tacksamhet över att bästaste Nils finns hos er och att ni blivit starka tillsammans!
Hör av dig när som om du vill att jag ska svänga förbi och ge dig en stärkande kram!
Usch…du är stark!!! Men det är viktigt att ”få ur sig” lite också. Är så lätt att man bara håller igen. Det du skriver berör så mycket, ligger i sängen och gråter med dig. Tänker så mycket på er!!! Styrkekramar i massor till er.
Ni kommer att få så många små och stora bubblor tillsammans sen och ni kommer att ta vara på dem och se dem på ett helt annat sätt än om allt hade varit som det ska vara. Ordet jag leta efter så länge som jag sedan fann är ordet snuvad. Jag har aldrig känt mig så snuvad på något i hela mitt liv som när Frank kom. Snuvad på längtan, väntan, förväntan och totala lyckan. Men så lycklig och förväntansfull jag är idag. Varje steg och händelse som sker är så underbart och helt gigantiskt stort. Kram
Gråter med dig när jag läser. Stora Styrkekramar till er alla /Cissi i Hillevik