Idag hamnade jag på platsen allra längst bak i tåget. Av vana trogen hamnar man på samma ställe varje dag och innan jag gick hem med A satt jag i åtminstone samma vagn och i stort sett på samma plats varje dag i tre år. Det låter knäppt när men säger det sådär men så här tidigt på morgonen visar forskningen att människor vill ha vana, liksom gå på autopilot.
Hur som helst så till slut hamnade jag på totalt andra sidan av tåget då det i varje annan avdelning fanns potentiella pratare. Än så länge verkar det lugnt här.
———————————
Även om det tog tid innan grönskan fick en chans att ta för sig så går det nu med rekordfart och man skulle knappt kunna ana att det varit försenat. Det är fortfarande ingen värme ute men nu kan man åtminstone ana en ljusning på den fronten.
Först ingenting och plötsligt är tussilagons tid förbi
