Jag känner att jag har svårt att få fram till min närhet hur trött jag verkligen är. När jag säger att jag är trött så säger D såklart att han också är det. Såklart ÄR han också trött, men det jag är liksom fjärran från trött. För 1,5 år sedan när jag sa att jag var trött så räckte det att ta en eftermiddagslur så var man fit for fight igen. Om man får sig en vila på eftermiddagen (på tåget, annars blir det aldrig) så kanske man bara minskar tjockleken på väggarna på den här burken man lever i.
För några veckor sedan skrev jag ju om att fröken sov hela natten tre nätter i rad. Det lilla sömnförråd det byggde upp har såklart raserats för längesedan och jag går återigen runt i nåt fjärran land känns det som. Jag pratar, skrattar, diskuterar som vanligt men när jag sen gör något annat så är det jag gjorde tidigare som bortblåst. Inget blir liksom kvar, det finns ingen plats, huvet är fullt med bomull och kanske lite småsten och ibland nåt som skramlar.
Hon är ju inte vaken hela nätterna och sover bra och lugnt när hon väl sover. Det är som jag skrivit tidigare det där med att aldrig få komma ner i riktig djupsömn, alltid bli avbruten efter max tre timmar. Att ha haft en handfull sovmorgnar på hela tiden hjälper ju inte heller direkt.
Snark! Nu ska jag försöka samla ihop hjärnresterna och göra lite nytta igen innan det är dags för lunch och hemgång.
