Min älskade lilla flicka växer fortfarande i rasande fart. Även om det fysiska växandet avstannat något så hinner man knappt med i den psykiska och motoriska utvecklingen.
En dag när jag pekade på en hund som fick förbi utanför tittade hon direkt på hunden. Alltså inte på mitt finger. Hon vände sig mot mig och log världens största leende. Vi delade en upplevelse, samma upplevelse. Vi såg en hund tillsammans. Att något så enkelt kan vara så betydelsefullt.
Motoriskt så sitter hon helt själv nu. Det har verkligen förändrat och förenklat mycket när man kan säta ner henne lite varstans vid behov. Hon har som tur är inte börjat krypa ännu men man ser att hon söker den hemliga koden. Hon lutar sig framåt när hon sitter och liksom vippar rumpan. Oftare och oftare viker hon bak ena benet. Sitter hon vid exempelvis en stol med pinne under så gör hon försök att resa sig.
Jag har aldrig skrivit något om hennes ätande tror jag. Nu för tiden ammar hon till frukost. Mat samt frukt till lunch och välling på kvällen. Däremellan ammar jag fritt. Vi har inte riktigt fått till några rutiner med fasta tider ännu. Jag tror det blir enklare att få till matrutiner när Davids semester är slut och allt blir som vanligt än igen.
Sover gör hon fortfarande med oss. Återigen har semestern ställt till det. Eller ja, allt funkar egentligen jättebra. Hon somnar vid 22 och vaknar runt nio med två matningar då hon ammar. Det ska bara bli skönt att försöka få en lite annan rutin så att vi får lite ensamtid på kvällarna.
Tänder har det kommit fram också. Tre uppe och två nere, men det är fler som syns på gång.
Just nu sitter hon och sover i stolen på väg hem från semesterresa.
