Ja ni, nu är hösten här. Kallt, mörkt och lövig mark. Barnen blir svårare och svårare att väcka på vardagsmornarna. Dessutom har datumparkeringen inträtt och sätter ännu mer käppar i hjulet för mig som inte tycker att det funkar att åka buss till jobbet.
Igår kom det fruktade samtalet från förskolan. Att dom någon gång skulle ringa med en fråga om att Nils verkar påverkad av sitt hjärtfel var väntat, men ack så fruktat. Före lunch igår så ringde en av pedagogerna och sa att efter att Nils hade ätit så såg båda pedagogerna på Nils avdelning att han var blå om läpparna och grå långt ner på hakan och runt munnen, på beskrivningen lät det precis som när han som nyfödd var tvungen att få extra syrgas.
Jag tog beslutet att han ändå skulle få vila där innan jag hämtade honom. Jag ringde hjärtdagvården i Göteborg som tyckte att OM vi var oroliga så skulle vi åka in och låta någon titta och lyssna på honom.
Efter tre timmar i ett trångt och deprimerande barnväntrum samt diverse undersökningar, vissa mer relevanta än andra, så fick vi åka hem igen. Han var precis som vanligt efter sovstunden, syremättnaden låg på 98% som vanligt och ingen annan påverkan, blåsljudet hördes såklart men det ”ska” det ju göra.
Efter att ha kört samma historia för 5 olika personer så var jag bra less på det där stället. Att absolut vilja göra undersökningar som jag försökte säga inte var nödvändiga för vi VET att han är lite förkyld och vi VET att han inte har feber. Att försöka tvinga honom till en rumptemp samt titta i öronen och halsen är inte relevant för det ”fel” vi sökt för. Jag måste bli hårdare att säga till att rutin- och slentrianmässiga undersökningar inte ska göras för han utstår så det räcker, att göra det sju resor värre genom att hålla fast honom i vad som känns ett övergrepp kommer INTE att hjälpa oss i kontakt med vården senare.
