DSBUS

Ändrade planer

Strax efter att jag skickade iväg gårdagens inlägg så ringde jag till Daghjärtvården på drottning Silvias barnsjuhus. Jag ville höra hur dom tänkte runt att Nils varit förkyld den senaste veckan med snor, hosta och bröstrossel. Efter nån timme ringde dom upp och sa att dom inte vill riskera att söva honom så vi fick ett nytt datum.

Antiklimaxet alltså. Vi har ju i ett par veckor nu räknat ner, och planerat enligt att vara borta ons-lör den här veckan.

Inte nog med det så krockade det första datumet vi fick med min inplanerade resa med Anna och Johanna. Det var ju som det var men jag ringde ändå och hörde mig för idag om det fanns någon mer tid och som tur var hade dom precis planerat om ett annat barn så vi fick komma veckan efter. Längre än så vill dom inte vänta med att se efter ur det ser ut därinne i hans lilla bröst.

Det som ska göras är främst magnetröntgen, därav narkosen, men även det vanliga som blodprov, EKG, röntgen och ultraljud. Det ska bli spännande (fast verkligen inte) att se hur det ska gå med vår väldigt mycket envisa 1,5 åring.

Jag tänker på Jimmy – vår favorit på BIVA

Många minnen från den tuffa tiden i Göteborg är allt annat än tuffa. Eller jobbiga kanske, och sorgliga. Men de personer jag minns är allt annat än det. Vilka människor vi fick lära känna på sjukhuset. Personer som gjort ett val i livet att ta hand om dödssjuka barn. Barn med cancer, barn med trasig hjärtan, barn med brutna ben och barn med allehanda mer eller mindre hemska sjukdomar.

En person som gjorde ett väldigt stort intryck på oss och den tid vi var där nere är Jimmy. Jimmy var undersköterska på BIVA, Barn IntensivVårdsAvdelningen. Han var hos Nils under två pass de dagar dagar han låg där. Det var han som var med Nils första kvällen efter operationen när vi kom upp och fick se vår nyopererade bebis för första gången.

På en gång såg vi hur mån Jimmy var om Nils. Han lade sladdar och slangar till rätta, la små mjuka tussar mot Nils hud så inte något skulle skava, han smörjde läpparna och såg till att det var varmt och skönt. Hela tiden han gjorde detta pratade han med den mjukaste, tryggaste rösten med Nils, vad han gjorde och om hur duktig, modig och stark Nils var.

Jag frågade Jimmy om han inte skulle vilja vidareutbilda sig till sjuksköterska nu när han utbildat sig så mycket extra för att få jobba där han gjorde. ’Nej absolut inte’ var hans svar, ’det är ju det här jag vill göra, vårda barnen, inte hålla på och administrera en massa’. En stunds tystnad följde för att jag skulle få gråta färdigt.

Jimmy finns kvar i våra hjärtan för att han var så kärleksfull, lugn, omtänksam och nära.

Längtan efter sömn i tystnaden

Jag har alltid varit en lättsovare. På nätterna är det viktigt för mig att det är lugnt, mörkt, stilla och tyst. Att samsovningen inte är för min skull har vi ju slagit fast för längesen.

Hur som helst. De 2,5 veckorna vi har varit här i Göteborg har jag haft två långt ifrån optimala sovmiljöer.

Att sova på sjukhuset är verkligen en extremt dålig miljö för sömn för en lättvaknad själ som mig. Att Nils väcker mig gör mig inget. Att sköterskorna kommer in med mediciner kl 00 och 06 är oundvikligt, lika så syresättningskontrollerna var fjärde timma. Det är däremellan, en ledsen bebis i rummet bredvid, någon går med träskor i korridoren ovanför, rumsgrannen bestämmer sig för att möblera om (låter det som). Ja ni förstår ju själva. Det är även alla dessa saker i kombination med dagsljus som gör att jag dessutom har svårt att vila på dagarna. Zombie much? Ja det kan man nog säga.

Den andra miljön är på Ronalds hus. Milsvid skillnad åt det bättre hållet men ändock dålig. När man är van att sova i tysta, mörka Hillevik så är det lite skillnad när man plötsligt delar boende med 22 andra familjer. När jag bodde i lägenhet var jag van vid de här ljuden men inte nu längre. Dessutom är det lite lustiga tider för många. Hissen som är vår närmsta granne används dygnet runt, folk i huset duschar avskyvärt tidigt och det är rörelse i huset de flesta av dygnets timmar. Några fler nätter här så kanske jag vänjer mig, men just nu är det sömnkaos.

Ett besök på apoteket och inköp av öronproppar står på schemat idag.

Så skör så skör

Vissa dagar känner man sig rakt igenom stark. Sen kommer dom där dagarna då man inte orkar nånting, allt är jobbigt och tårarna bränner bakom ögonlocken nästan oavbrutet. Ibland tror man att man har en stark dag och då blir man nästan förvånad när sorgen väller över en och inte går att stoppa.

Idag var visst en sån dag. Trots att jag knappt fått en blund i ögonen i natt så kände jag mig under omständigheterna tillfreds. Jag och Nils gick ut i det underbara vädret för att tanka lite sol och syre. Jag tog med mig en smörgås och lite åländsk äppeljuice och letade upp en parkbänk i solen. Jag såg sen att det var utanför förlossningen och BB-avdelningarnas entré.

En bil kör upp och stannar precis vid entrén. Först då ser jag att det står en tjej innanför glasdörrarna och väntar, en mamma med deras alldeles nya barn. Hon nästan smyger ut, bär bilstolen med liten liten bebis i så försiktigt hon bara kan. Pappa studsar ut från förarplatsen och springer runt för att öppna bakdörren. Båda ler och ser så lyckliga, förväntansfulla och lite rädda ut. I sin egna lilla bubbla.

Dom tittar reflexmässigt upp på mig som rullar vagnen fram och tillbaka med foten. Dom tittar på varandra med en osäker blick men flyger tillbaka in i sin bubbla. Jag vill följa med in där jag med.

Jag inser vad anledningen till deras ögonblickssnabba osäkerhet beror på. Jag tror att jag sitter och ler vänligt mot dem. Det gör jag inte. Tårarna strömmar nedför kinderna och jag är bara så sorgsen så sorgsen, det var ju så där det skulle vara, min målbild spelas upp framför mig men jag får inte vara med.