Igår var jag så himla trött så jag gick och lade mig redan vid tio. Jag njöt av min ensamma kväll här hemma men då fick det liksom vara nog.
D var ute med vänner och jag trodde det skulle bli sent. Men med ett gäng småbarnsfarsor blir det tydligen samma sak som med småbarnsmorsor. Man är trött, längtar hem plus att intresset för att vara ute och svira halva natta har liksom försvunnit.
Han kom hur som helst hem när jag hade sovit en kvart ungefär. Mosig till en början sa jag att jag ville fortsätta sova men fortfarande fylld med energi efter dom här två givande dagarna så kunde jag naturligtvis inte somna om. Kroppen var varm och det kliade överallt, suck. Men vi fick åtminstone en välbehövlig pratstund. Sådär som vi gjorde förr, sa att vi skulle lägga oss och sova men låg istället och pratade i timmar.
Nu ligger jag här med dyningarna av en dröm med kärlek, sex och oförrätter. Den sista tydliga bilden har just försvunnit. Att komma ihåg mina drömmar när jag vaknar gjorde jag alltid tidigare, innan Astrid, när allt var så annorlunda men ack så tråkigt. Nu kommer jag aldrig ihåg några drömmar, kan inte ens förnimma nån liten känsla som iblan kan dröja sig kvar sådär. Det är väl för att man alltid blir uppryckt ur sömnen.
Jag längtar efter min lilla tjej så mycket nu att jag fullt allvarligt skulle kunna börja gråta när som helst. När pussade henne god natt i onsdags(!) kväll glömde jag på nåt vis bort att jag inte skulle få träffa henne på nästan tre dygn, det längsta hittills. Då hade jag kramat henne mycket hårdare.