Att få ett syskon är för de allra flesta en väldigt omtumlande upplevelse. Vissa får komma till BB och hälsa på sitt nya syskon, vissa får träffa sitt syskon när föräldrarna kommer hem med det lilla paketet.
Sen finns det dom som hälsar på och ser sitt nya syskon för första gången på ett annat sjukhus än det man känner till. Syskonet sover djupt och har en massa sladdar och slangar som sticker ut. Dessutom får man inte ta på syskonet som man vill och man måste tvätta händerna hela tiden och smörja dom med starkt luktande handsprit. Man måste vara lite extra lugn och tyst och allt tar en massa tid, det ska väntas och väntas och väntas.
När hon såg honom första gången var det inga konstigheter. Han hade ett litet rött märke på kinden, förmodligen hade han klöst sig själv innan operationen, det var det enda hon funderade över. Vi hade visat bilder på honom innan hon kom dit. Vi hade förklarat vad alla sladdar och slangar var till för och hon bara sög åt sig, inga konstigheter liksom. Dock tog det väldigt lång tid innan hon ville ta på honom så lite läskigt tyckte hon att det var ändå. Bilden där hon försöker sätta på honom strumpan är det första närmandet hon gör och det hände när jag var på toaletten och frågade om hon kunde vakta Nils litegrann. Utan granskande blickar är det så mycket lättare för vår lilla fröken att göra saker.
Att vara ett syskon till någon som ligger på Drottnings Silvias barnsjukhus kan många gånger vara ett litet äventyr. Det finns massor att göra här som är till för både friska och sjuka barn. Lekterapin är underbar för barn i alla åldrar, då och då ordnas biokvällar, clownerna dyker upp här och där och busar. På Ronald mcDonalds hus finns lekrum till höger och vänster samt ett gäng barn som hela tiden är ute och leker. Precis utanför sjukhusets entré ligger en stor lekpark där man kan spendera otaliga stunder om man är tre år.
För att minska friktionen med att hela tiden förflytta sig mellan sjukhuset och RmD (Ronald mcDonald) så tog vi ner Astrids cykel. Det var en fullträff och hon har blivit riktigt duktig på att cykla plus att det blev lite lättare att få med henne då vi kunde locka med en cykeltur.
De första dagarna tillsammans i Göteborg låg Nils först på IVA och sen på vakrum. Detta gjorde att vi kunde vara tillsammans jag, David och Astrid. Då funkade allt utan problem. Jobbigt för oss alla blev det när en av oss sov med Nils i eget rum på sjukhuset. Att säga hej då till en av föräldrarna varje dag/kväll är något som satt djupa spår i henne och som nog kommer ta ett tag att reparera. Orden hej då är laddade och väldigt svåra att uttala för henne och hon har flera gånger frågat om vi måste lämna henne och hon blir livrädd för att vi inte ska komma tillbaka om någon av oss föräldrar måste åka iväg.
Förutom att farmor och farfar var kvar någon dag efter att dom skjutsat ned henne så kom även mormor och Johan ner. Det var guld värt för mig och David och ännu mer för henne tror jag. Dom plockade med sig henne till Universeum och en dag följde även jag med och vi var till Naturhistoriska. Riktigt härliga dagar för oss allihopa!
