Jag har alltid varit en lättsovare. På nätterna är det viktigt för mig att det är lugnt, mörkt, stilla och tyst. Att samsovningen inte är för min skull har vi ju slagit fast för längesen.
Hur som helst. De 2,5 veckorna vi har varit här i Göteborg har jag haft två långt ifrån optimala sovmiljöer.
Att sova på sjukhuset är verkligen en extremt dålig miljö för sömn för en lättvaknad själ som mig. Att Nils väcker mig gör mig inget. Att sköterskorna kommer in med mediciner kl 00 och 06 är oundvikligt, lika så syresättningskontrollerna var fjärde timma. Det är däremellan, en ledsen bebis i rummet bredvid, någon går med träskor i korridoren ovanför, rumsgrannen bestämmer sig för att möblera om (låter det som). Ja ni förstår ju själva. Det är även alla dessa saker i kombination med dagsljus som gör att jag dessutom har svårt att vila på dagarna. Zombie much? Ja det kan man nog säga.
Den andra miljön är på Ronalds hus. Milsvid skillnad åt det bättre hållet men ändock dålig. När man är van att sova i tysta, mörka Hillevik så är det lite skillnad när man plötsligt delar boende med 22 andra familjer. När jag bodde i lägenhet var jag van vid de här ljuden men inte nu längre. Dessutom är det lite lustiga tider för många. Hissen som är vår närmsta granne används dygnet runt, folk i huset duschar avskyvärt tidigt och det är rörelse i huset de flesta av dygnets timmar. Några fler nätter här så kanske jag vänjer mig, men just nu är det sömnkaos.
Ett besök på apoteket och inköp av öronproppar står på schemat idag.