Igår var jag medbjuden på en sån där modell för en dag-fotografering. Är det något jag lärt mig av 459 säsonger av Top Model så är det att det kan vara väldigt långa väntetider, så den äkta känslan infann sig verkligen igår.
Inte för att väntan gjorde något. Vi, jag och Marinah, enades när vi var klara att det definitivt inte kändes som att vi hängt i sunkiga källarlokalen i fem timmar, så går det med trevligt sällskap och spännande människor att glo på.
Först skrev vi in oss, väntade ett par timmar, blev sminkade, väntade, blev fotograferade, väntade tittade bilder. Inget blev som jag förväntade mig, och absolut till det bättre. Sminkningen vara väl knappast så grundlig som man hade hoppats på men fotograferingen var riktigt rolig faktiskt. Jag var nervös innan men man behövde verkligen inte hitta på någon av de otroligt konstlade ställningarna själv utan vär snälla fotograf Bea talade om minsta lilla detalj hur vi skulle ha kroppen.
Att sen titta på bilderna var lite surrealistiskt, det var ju inte alls sådär det kändes som att det såg ut. GRYMT snygga bilder blev det. Motivet var mycket snyggare än väntat och effekterna av blixtt och bakgrund blev verkligen supercool. Det var hur som svårt som helst att välja ut en enda bild, jag ville ha alla 55, men realisten tog tag i mig. Vad katten ska jag med 55 bilder av mig själv till liksom. Tur att Marinh var där så att jag föll för grupptrycket att ta bara en.
Den kommer upp här så småningom, man fick den bränd på CD-skiva.. liksom, som på stenåldern. Dom hade väl lika gärna kunnat filma och lagt upp den på VHS.
Inte för att väntan gjorde något. Vi, jag och Marinah, enades när vi var klara att det definitivt inte kändes som att vi hängt i sunkiga källarlokalen i fem timmar, så går det med trevligt sällskap och spännande människor att glo på.
Först skrev vi in oss, väntade ett par timmar, blev sminkade, väntade, blev fotograferade, väntade tittade bilder. Inget blev som jag förväntade mig, och absolut till det bättre. Sminkningen vara väl knappast så grundlig som man hade hoppats på men fotograferingen var riktigt rolig faktiskt. Jag var nervös innan men man behövde verkligen inte hitta på någon av de otroligt konstlade ställningarna själv utan vär snälla fotograf Bea talade om minsta lilla detalj hur vi skulle ha kroppen.
Att sen titta på bilderna var lite surrealistiskt, det var ju inte alls sådär det kändes som att det såg ut. GRYMT snygga bilder blev det. Motivet var mycket snyggare än väntat och effekterna av blixtt och bakgrund blev verkligen supercool. Det var hur som svårt som helst att välja ut en enda bild, jag ville ha alla 55, men realisten tog tag i mig. Vad katten ska jag med 55 bilder av mig själv till liksom. Tur att Marinh var där så att jag föll för grupptrycket att ta bara en.
Den kommer upp här så småningom, man fick den bränd på CD-skiva.. liksom, som på stenåldern. Dom hade väl lika gärna kunnat filma och lagt upp den på VHS.
