När man är van med två så känns en som noll

Världens underbaraste, roligaste och smartaste unge (vägrar inse partiskhet) har rest bort. I hela fyra dagar ska hon vara borta.

Hur jag ska klara mig utan henne så länge är ytterst oklart. Jag längtar sönder mig efter hennes tjat och gnabb bara jag får ligga och dra mig lite längre än dom andra tre en helgmorgon. Vi är allt som oftast i luven på varandra och vårt förhållande är minst sagt stormigt. Men alltså…. Varje dag älskar vi varandra till bitar. Vi fnissar och skrattar åt saker som inte ens resten av familjen hänger med på dom stackrarna.

Min älskade unge du saknas mig redan, se nu till att ha några njutbara dagar med full farmor- och farfaruppmärksamhet.

Och så till rubriken. Alltså… när man brukar ha två viljestarka tokfransar som kräver allt sin mamma på dagarna och av båda trötta föräldrarna på kvällarna.  Ja då blir det en skaplig walk in the park när man bara har ett barn.

Missförstå mig inte nu. När Astrid var enda barnet så var det nästan lika fullt upp som att ha två fast på ett litet annat sätt.

Men nu när vi har Nils ensam hemma med oss så känns det nästan som att vi är barnfria. Skönt men tomt.