Inte för att jag inte har rört mig alls under de här snart två och en halv månaderna som gått sedan jag låg i förlossningssängen. Snarare tvärtom, jag har inte vilat kroppen tillräckligt, speciellt inte i början när det som mest hade behövts. Istället för att låta kroppen läka gick jag fram och tillbaka till sjukhuset några gånger om dagen samt satt i hårda fåtöljer eller på stolar rakt upp och ned i timmar. Detta har gjort att min kropp fortfarande har ganska långt kvar till att bli sig i närheten av lik.
Jag vet att det kan ta tid men jag vet också att kroppen kan känna sig bättre än så här efter den här tiden som trots allt gått. Hur som helst så tog jag mig en liten promenad med vagnen idag efter vi lämnat av Astrid hos Helena. Faktiskt så kändes det inte helt tokigt, inget gjorde jätteont i alla fall. Jag gick kanske 2,5 km i hyffsat tempo. Klickandet i bäckenet verkar vara borta och ryggen orkar hålla mig uppe även i det tempo jag höll. Det som är det jobbigaste är väl det härliga underlivet. Det tar som de flesta vet ganska mycket stryk av att klämma ut en mindre vattenmelon och om man dessutom gör det på tre krystvärkar så blir det inte direkt bättre. Att lova mig själv att göra fler knipövningar har jag gjort ungefär tusen gånger men NU måste jag verkligen göra det om man säger så, det skulle ju vara hemskt tråkigt om något ramlade ut när jag är ute och promenerar.