Detta var det första jag skrev om graviditeten med Nils, har inte lagt ut det förrän nu dels för att jag från början inte ville och dels för att det drunknat i utkastkorgen. Men, bättre sent än aldrig.
För snart fyra veckor sedan fick vi ett väldigt efterlängtat plus på en nästintill magisk sticka. Jag hade väntat på dagen lite i smyg och hoppade på David med den kissiga stickan i högsta hugg.
Våra tidigare missfall gör att vi är lite försiktigt entusiastiska. Missfallen har båda skett i vecka åtta. Idag kliver vi in i vecka nio och därför börjar det kanske sjunka in lite att den här gången kanske det får gå vägen. Jag bestämde mig tidigt för att inte tänka på vad som eventuellt kan hända utan har de här veckorna tagit för givet att this is it. Därför törs jag nu äntligen sätta ord på det.
Våra föräldrar vet. Under sommaren är det svårt att dölja då jag inte direkt brukar tacka nej till ett glas vin eller en kall öl en ljummen sommarkväll. Plus att det kan vara skönt att ha ett stöd om det skulle hända nåt.
Jag har varit väldigt trött och är i en period nu då jag bara känner mig tjock och ful. Inga kläder passar, magen mår lite tjyvens även om jag inte behöver kräkas. Jag längtar till den här perioden är över och jag förhoppningsvis kan känna mig lite som vanligt igen.