Med dom små och fortfarande ganska knubbiga armarna runt halsen, vem skulle någonsin säga nej till den uppmaningen. Så vi kramades, ansikte mot ansikte, tätt tätt ihop. Ända tills andetagen djupnade och armarna runt min hals började släppa taget och jag kunde vrida på huvudet och dra ett djupt andetag av icke återanvänt syre.
Tänk att det är mig förunnat. Den här kärleken, den obegränsade, den för alltid besvarade. Tack!
Finns inte så mycket som slår det!!