Vi har ju under Astrids hela lilla liv haft henne hos oss på nätterna. När hon lägger sig så somnar hon tillsammans med nån av oss i vår säng. När hon somnat har vi lyft över henne till spjälsängen av säkerhetsskäl. När vi själva sedan har lagt oss för natten så har vi antingen lyft över henne direkt eller så har hon vaknat kort därefter så har vi tagit över henne till oss då.
Nu har hon blivit en stor tjej och slår oftare och oftare till med att sova hela natten. Dock endast de nätter då hon varit uppe länge. Detta har gjort att jag saknar henne så himla mycket på nätterna. Vi låter henne ligga kvar i sin säng nu för tiden för att jag ska störa henne minimalt när jag kliver upp halv fem varje morgon.
Så nu saknar jag henne hela dagarna och nätterna. På semestern går vi nog tillbaka till samsovningen igen, vi trivs bäst så allihopa. Att få somna och vakna tätt tillsammans är en gåva varje dag. När man vaknar kl två av en fot i näsan är man inte så jättenöjd men ler ändå och känner sig lyckligt lottad att just jag får just den här underbart söta foten i just min näsa.