Den där oron som malde innan bebis nummer två kom var som alla bättre vetande sa helt obefogad. Frågan som malde och gjorde mig ledsen och nedstämd ganska ofta innan förlossningen var ’kan man verkligen älska ett barn till såhär mycket som jag älskar Astrid?’. Hjärtat var ju liksom överfullt redan.
Men vet ni? Utan problem. Kärleken bara fördubblas.
Nils älskar sin storasyster så mycket och det är såklart besvarat. Han tar varje tillfälle i akt till att krama och gosa med henne och det gör att föräldrahjärtat svämmar över.
När ska den komma? Skulle den ha infunnit sig på en gång så det är något vi missat i vår sjukhusbubbla? Eller är det något som plötsligt kommer drabba oss om ett halvår?
Jag undrar bara för att jag hade blivit så varnad innan att ojojoj vilken skillnad det skulle bli med två motför en. Inte vet jag, men än så länge har jag inte stött på något räcker för att chockera eller ens överraska mig. Såklart är det många tuffa stunder.
Att som förstfödd behöva dela sina föräldrar med en skrikande liten bebis är väl inget man direkt önskar. Astrid testar oss, speciellt mig såklart. Hon ber om extra mycket hjälp precis när jag sitter och ammar, tex så är det bara då hon blir bajsnödig och bara MÅSTE bli torkad på stört. Men oftast är hon snäll och omhändertagande mot Nils och man märker att hon redan älskar honom och att han blivit en del av familjen nu.
Har ni som har två barn kännt er chockade över hur det blev? Eller är det nån slags myt som går runt? Kanske härstammar den från nåt land där man försöker hålla nere barnafödandet eller nåt inte vet jag.
