Det är så konstigt det där. Med tiden och hur man uppfattar den. Hur är det överhuvudtaget möjligt att vi haft Nils hos oss i två år. 730 dagar har gått sedan vår minsta familjemedlem såg dagens ljus. Det känns som, så många vittnar om, att han kom igår samtidigt som jag inte tror att någon av oss tycker annat än att vi haft honom här alltid och alltid.
Men inte lika trevligt som att ha en dag full med kalas som det blev idag (söndag efter födelsedagen).
Vi har en väldigt envis tvååring, det ska högre makter veta. Han testar både sig själv och oss otroligt nära bristningsgänsen, och ibland över den, runt 158 gånger varje dag. Mitt dagliga mantra är just nu att det är en naturlig utvecklingsfas, det är en naturlig utvecklingsfas, det är en naturlig utvecklingsfas. Ja ni fattar.
Han är så tokrolig, busig, tokmysig, nyfiken, galen, älskad och avgudad. Han är en liten spelevink som gör allt storasyster gör men det allra bästa är när han gör något som Astrid skrattar åt. Då skulle han kunna göra samma sak härifrån till evigheten.
Älskade Nils. 26 februari är din dag. 1 mars är ditt hjärtas dag. Vi har många dagar att fira och det kommer vi göra. Älskade unge!
