Tack till Hjärtebarnsfonden!

Det finns så mycket saker som vi lärt oss av att få ett hjärtebarn. Till exempel vet vi nu vad pengar från vissa insamlingar kan gå till. Dom pengarna kan gå till att familjer som missar sin månatliga inkomst på grund av att dom är på ett sjukhus en månad eller fler ändå kan ha möjlighet att klara sig, att kunna betala alla räkningar trots ett stort inkomstbortfall.HBF-banner-01-250x300

 

SMS:a HJÄRTA till 72980 så skänker du 50 kronor till Hjärtebarnsfonden. Gåvan används till stöd till drabbade familjer, forskning om barns hjärtfel och lägerverksamhet.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Några ”för första gången”

Igår tog jag tjuren vid hornen och tog med mig båda barnen (jajjamensan jag är tydligen tvåbarnsförälder nu) och for in till stan för att äta lunch med Johanna, Carro och deras smågrabbar. Som tur var gick precis allt som en dans på rosor så för tillfället så ser jag oss göra det igen. Det hade varit värre om det blivit katastrof men både stor, liten och mamman skötte sig finfint. Mat blev intagen och redovisning av vad vi haft för oss de senaste fyra veckorna avklarades.

Det andra som gjorts för första gången är att Astrid har varit hos dagmamman på den tid då hon får vara där nu när jag är föräldrahemma. Det var även första gången sedan Nils kom och alla barnen hade minst sagt längtat efter henne vilket värmer mammahjärtat.

När Astrid var hos dagmamman så var jag, David och Nils på den första läkarkontrollen här i Gävle. Det skulle göras ett ultraljud vilket såg riktigt bra ut. Något enstaka dubbelslag så vi ska fortsätta med den medicinering vi har nu. Lilla herrn skötte sig som vanligt exemplariskt, han har ju gjort det ganska många gånger redan under sitt korta lilla liv.

image

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Att komma hem

I onsdags började det pratas om att vi kanske skulle få åka hem på fredag. Under torsdagen fick vi veta att vi skulle få sova på Ronalds hus hela familjen för första gången och med största sannolikhet få åka hem på fredagen. Fredag morgon fick vi det 100 procentiga beskedet att idag skulle vi åka hem.

Lyckan!

Det var bara att i full fräs packa och städa ur rummet. Lättare sagt än gjort med en alltjämt vaken 3-veckors bebis samt en alltjämt envis 3-åring men vi kom iväg vid 14.30, nöjda över tiden och i stort sett euforiska över att få lämna Göteborg, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus samt Ronald mcDonalds hus.

Planen var att stanna i Örebro trakten för att sova över och dela resan på två men när vi kom till Örebro så nestämde vi oss för att om det fortsatt gick så bra så brassar vi hela vägen. Det gjorde det.
image

Strax efter 22 svängde vi in på uppfarten. Helt slut som artister var vi vuxna och barnen sov som små stockar, allt hade gått hur bra som helst. Frågan om hur lång tid vi är hemma hade vi väl svarat på cirka 6057 gånger sen örebro men ÄNTLIGEN var vi hemma, överlyckliga!

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Längtan efter sömn i tystnaden

Jag har alltid varit en lättsovare. På nätterna är det viktigt för mig att det är lugnt, mörkt, stilla och tyst. Att samsovningen inte är för min skull har vi ju slagit fast för längesen.

Hur som helst. De 2,5 veckorna vi har varit här i Göteborg har jag haft två långt ifrån optimala sovmiljöer.

Att sova på sjukhuset är verkligen en extremt dålig miljö för sömn för en lättvaknad själ som mig. Att Nils väcker mig gör mig inget. Att sköterskorna kommer in med mediciner kl 00 och 06 är oundvikligt, lika så syresättningskontrollerna var fjärde timma. Det är däremellan, en ledsen bebis i rummet bredvid, någon går med träskor i korridoren ovanför, rumsgrannen bestämmer sig för att möblera om (låter det som). Ja ni förstår ju själva. Det är även alla dessa saker i kombination med dagsljus som gör att jag dessutom har svårt att vila på dagarna. Zombie much? Ja det kan man nog säga.

Den andra miljön är på Ronalds hus. Milsvid skillnad åt det bättre hållet men ändock dålig. När man är van att sova i tysta, mörka Hillevik så är det lite skillnad när man plötsligt delar boende med 22 andra familjer. När jag bodde i lägenhet var jag van vid de här ljuden men inte nu längre. Dessutom är det lite lustiga tider för många. Hissen som är vår närmsta granne används dygnet runt, folk i huset duschar avskyvärt tidigt och det är rörelse i huset de flesta av dygnets timmar. Några fler nätter här så kanske jag vänjer mig, men just nu är det sömnkaos.

Ett besök på apoteket och inköp av öronproppar står på schemat idag.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Så skör så skör

Vissa dagar känner man sig rakt igenom stark. Sen kommer dom där dagarna då man inte orkar nånting, allt är jobbigt och tårarna bränner bakom ögonlocken nästan oavbrutet. Ibland tror man att man har en stark dag och då blir man nästan förvånad när sorgen väller över en och inte går att stoppa.

Idag var visst en sån dag. Trots att jag knappt fått en blund i ögonen i natt så kände jag mig under omständigheterna tillfreds. Jag och Nils gick ut i det underbara vädret för att tanka lite sol och syre. Jag tog med mig en smörgås och lite åländsk äppeljuice och letade upp en parkbänk i solen. Jag såg sen att det var utanför förlossningen och BB-avdelningarnas entré.

En bil kör upp och stannar precis vid entrén.  Först då ser jag att det står en tjej innanför glasdörrarna och väntar, en mamma med deras alldeles nya barn. Hon nästan smyger ut, bär bilstolen med liten liten bebis i så försiktigt hon bara kan. Pappa studsar ut från förarplatsen och springer runt för att öppna bakdörren. Båda ler och ser så lyckliga, förväntansfulla och lite rädda ut. I sin egna lilla bubbla.

Dom tittar reflexmässigt upp på mig som rullar vagnen fram och tillbaka med foten. Dom tittar på varandra med en osäker blick men flyger tillbaka in i sin bubbla. Jag vill följa med in där jag med.

Jag inser vad anledningen till deras ögonblickssnabba osäkerhet beror på. Jag tror att jag sitter och ler vänligt mot dem. Det gör jag inte. Tårarna strömmar nedför kinderna och jag är bara så sorgsen så sorgsen, det var ju så där det skulle vara, min målbild spelas upp framför mig men jag får inte vara med.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Våren kom på besök och vi fick komma ut

De två dagarna till ära när mamma och Johan hälsade på oss här i Göteborg så har staden visat sig från sin allra bästa sida. Solen har lyst från en klarblå himmel och värmt upp luften till sköna 15 grader mitt på dagen. Krokusarna blommar för fullt och påskliljorna är långt på väg.

I onsdags fick vi trevliga nyheter. Vi skulle få komma ut i det underbara vädret. En timmes permission utlovades så vi passade på att gå ut lagom till att ålänningarna kom ut hit till oss. Vi gick raka vägen till lekparken där vi hängde hela timmen. Sen gick jag Nils och David upp till rummet igen medan de andra tre drog till Universeum, eller paradiset på jorden om du frågar Astrid. Efter det mötte David upp dem på stan för att äta lite.

På torsdagen var det min tur för familjehäng. Även då fick vi lite permission, då gick vi upp till huset där vi bor och tittade på när Astrid körde med mormorm i lekparken. Efter det tog jag en efterlängtad dusch, pumpade ur brösten och gjorde mig redo för ett besök på naturhistoriska museet.

Astrid är ofta fascinerad av såna ställen även om dagens besök var ganska enkelriktat, vi letade helt enkelt efter varenda djurbebis som fanns på stället, den stora valen var föga intressant.

Kvällen avslutades med middag i huset samt lite kämpande för att få lilla fröken att somna innan jag gick ner till sjukhuset och bytte av David för natten.
image

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+