Sommarlov och sjukhusbesök – den hemska dagen är över

Igår var det då dags för sista dagen hos världens bästa Helena för Astrid. Det var även dags för Nils undersökning och förutom hans vanliga hjärtläkare så skulle undersökningen utföras av expert från Göteborg. Någon gång per år åker läkare från hjärtavdelningarna i Göteborg och Lund på turné för att undersöka ”utvalda” patienter på deras hemavdelningar över hela Sverige. Att bli ”utvald” är väl inte direkt något man hurrar över då det i allmänhet betyder att det finns något som vår vanliga läkare inte tycker att han räcker till att titta på själv.

Hela förmiddagen igår gick åt till att hålla god min medan det inre var i totalt uppror. Stickningar i händerna och sus i öronen är det mesta jag minns. Stressen inför vad som komma skulle, usch. Jag såg verkligen inte fram emot något av det.

Jag åkte hem för att hämta Astrid hennes vanliga tid och tog med ett kort och en tomatplanta som sommarpresent. Kortet är inspirerat av min gamla kollega Sanna och att läsa texten ledde såklart till ett smärre sammanbrott ungefär varenda gång. Dock tyckte jag att överlämningen och ”farvälet” gick över förväntan. Någon liten tår kom då jag konstaterade att jodå, Astrid och Nils kommer klara sig finfint, det är jag och David som har det jobbigast. Pust en jobbig punkt över.

wpid-20150611_101316.jpg

Det som är konstigt med våra sjukhusbesök är att tiden från man vaknar tills man befinner sig i väntrummet så är jag ett vrak. Men när jag väl kommer dit, ja då vänder det på något sätt. Nervös är jag såklart men då är man ändå på plats och det är inget att göra åt liksom.

Det blev lite väntan, först fick vi komma in med en barnsjuksköterska för lite undersökningar. Jag och David blev lite tagna på sängen av Nils plötsliga aversion inför allting som nu stod på agendan. Han grät och skrek och vred sig som en ål. Det blev varken EKG eller blodtryck och en knappt godkänd saturationskurva på 96%

Högt och lågt i väntan på undersökning
Nils är högt och lågt i väntan på undersökning. Så länge det inte är personal på rummet så är han härligt glad och avslappnad, hoppar i sängen och slänger leksaker, precis som vanligt.

Ultraljudsundersökningen gick till slut hyffsat bra. Jag fick lägga mig på britsen och ha honom liggande på mig. Vi tittade på olika youtube-klipp. Vilket påminner mig att göra en favoritkanal till nästa gång med lite olika videosar blandat med traktorer, lastbilar, kossor, katter och hundar.

Beskedet från kardiolog Jan är fortsatt utredning. Han skulle ta med sig bilderna ner till sina läkarkollegor samt kirurgerna för att titta på och diskutera. Huvudsakligen är det den insatt aortaklaffen som läcker, vilket den gjort från början men osäkerheten ligger i hur länge man ska våga låta den läcka på det där sättet. Om man graderar läckaget på en fyragradig skala där 1 är inget läckage alls och 4 är nästintill fullständigt läckage så ligger han närmare 3 än 2. Det man ska titta på nere i Göteborg är jämförelse med nu och hur den läckt från början.

Nästa steg till hösten är först undersökning och nya bilder i september för att sedan avgöra om det behövs magnetröntgen för att avgöra exakt hur mycket, i %, klaffen läcker.

Trots jobbiga besked så är det så skönt när det är över. Då är det fundering och reflektion över det vi fått veta som finns kvar. Nu lämnades i och för sig väldigt mycket frågetecken och det är jobbigt att allt ska ta sån tid. Men nu lägger vi undan det en liten stund och ser till att njuta av sommar, semester och resor.

Vårfest med kyrkis – om mod och kärlek till djuren.

Varje måndag har Astrid gått på kyrkis. Det är på Hille församlingsgård som ett gäng barn, alla över tre år, träffas tillsammans med två barn- och ungdomsledare. Astrid har alltid älskat kyrkis så det känns tråkigt att även det kommer sluta nu när hon börjar förskolan för då kommer hon inte ha möjlighet att åka dit längre. Ett tag hade jag en fundering på om jag skulle jobba hemma på måndagsförmiddagarna men det blir så meckigt ändå med Nils som ändå måste lämnas och så så jag hoppar nog det, tyvärr.

Hur som helst var det avslutning på kyrkis, körer och öppnis igår och dags att säga hej då till Ewa och Eva som dels haft kyrkis och dels har öppna förskolan så vi kommer sakna dem och Hille församlingsgård hela familjen.

Massor av barn och föräldrar blev bjudna på korv och fika, det fanns ansiktsmålning och det bjöds på en sångstund. Mest uppskattat med stora mått var ponnyridning (fast islandshäst) och traktorsläpsåkning. Nils blir helt utom sig och vet varken ut eller in när han ser djur och fordon. Jag bjuder längst ner på en film från när Astrid, Nils och David var på furuvik igår så får ni höra hur han låter när han ser djur.

Jag blev imponerad av vår modiga Astrid som utan att blinka hoppade upp på Fengurs rygg. Jag fick dock inte släppa henne utan gick hela varvet runt och höll henne på låret. Höll inte hårt utan hade bara handen där men det tryggheten räckte tydligen. Modiga gullunge! Det andra barnet då? Ja han skulle slänga sig framför fötterna på hästarna om man inte var på honom hela tiden, totalt orädd.

wpid-wp-1433313850481.jpeg
Slängde med en bild på barnens storvinst från Furuvik också. *lyckan* Och ja ni ser rätt. Mössor, fleece och fodrade byxor 2 juni, knäppt.

 

Dags att byta barnomsorg

Det är med ett otroligt tungt hjärta som jag tänker på hösten. Såklart kommer allt bli bra men jag har svårt att tänka bortom hur bra det hade blivit om båda hade fått plats hos våra bästa dagmammor. Det är med sorg jag tänker på att Astrid ska sluta hos världens bästa och det är med sorg jag tänker på att Nils inte får chansen att gå hos henne.

Det finns ingen plats för Nils och därför har vi bestämt att plocka Astrid från tryggheten och sätta båda på i förskolan i Trödje, gör vi rätt gör vi fel? Det frågar jag mig hela tiden. Jag VET att det kommer gå jättebra och att dom kommer ha det roligt och hitta på saker och äta bra mat. MEN, dom kommer inte bli lämnade i någon annans hem, hos en förälder, äta riktig hemlagad mat, åka på roliga utflykter, träffa andra barn än dom som dom träffar varje dag.

Det kommer bli vildare, mindre intimt, mindre medvetet, mindre påverkningsbart. Just nu kommer jag faktiskt inte på en enda sak som kommer bli bättre, ni får gärna hjälpa mig komma på nåt.

Astrid själv ser fram emot att börja förskolan, det har vi sett till. Även om jag inte är helt säker på att hon förstått att det faktiskt innebär att hon aldrig mer ska till sina dagmammor, det får tiden utvisa.

Tack för de här åren världens bästa dagbarnvårdare i verksamheten Nyckelpigan! Ni kommer vara saknade!

images

Jag tänker på Jimmy – vår favorit på BIVA

Många minnen från den tuffa tiden i Göteborg är allt annat än tuffa. Eller jobbiga kanske, och sorgliga. Men de personer jag minns är allt annat än det. Vilka människor vi fick lära känna på sjukhuset. Personer som gjort ett val i livet att ta hand om dödssjuka barn. Barn med cancer, barn med trasig hjärtan, barn med brutna ben och barn med allehanda mer eller mindre hemska sjukdomar.

En person som gjorde ett väldigt stort intryck på oss och den tid vi var där nere är Jimmy. Jimmy var undersköterska på BIVA, Barn IntensivVårdsAvdelningen. Han var hos Nils under två pass de dagar dagar han låg där. Det var han som var med Nils första kvällen efter operationen när vi kom upp och fick se vår nyopererade bebis för första gången.

På en gång såg vi hur mån Jimmy var om Nils. Han lade sladdar och slangar till rätta, la små mjuka tussar mot Nils hud så inte något skulle skava, han smörjde läpparna och såg till att det var varmt och skönt. Hela tiden han gjorde detta pratade han med den mjukaste, tryggaste rösten med Nils, vad han gjorde och om hur duktig, modig och stark Nils var.

Jag frågade Jimmy om han inte skulle vilja vidareutbilda sig till sjuksköterska nu när han utbildat sig så mycket extra för att få jobba där han gjorde. ’Nej absolut inte’ var hans svar, ’det är ju det här jag vill göra, vårda barnen, inte hålla på och administrera en massa’. En stunds tystnad följde för att jag skulle få gråta färdigt.

Jimmy finns kvar i våra hjärtan för att han var så kärleksfull, lugn, omtänksam och nära.

wpid-untitled-54-77.jpeg
Nils nedsövd på BIVA

De där två alltså

wpid-2015-04-03-08.09.44.jpg.jpeg

Den där oron som malde innan bebis nummer två kom var som alla bättre vetande sa helt obefogad. Frågan som malde och gjorde mig ledsen och nedstämd ganska ofta innan förlossningen var ’kan man verkligen älska ett barn till såhär mycket som jag älskar Astrid?’. Hjärtat var ju liksom överfullt redan.

Men vet ni? Utan problem. Kärleken bara fördubblas.

Nils älskar sin storasyster så mycket och det är såklart besvarat. Han tar varje tillfälle i akt till att krama och gosa med henne och det gör att föräldrahjärtat svämmar över.

Älskade unge – ett helt år

För ett år sedan hade jag en av mitt livs absolut värsta kvällar, i hård konkurrens med morgondagen för ett år sedan. För exakt ett år sedan hade vi precis fått veta att vår alldeles nya bebis måste åka ner till Göteborg för att opereras och det är förmodligen ganska bråttom. Världen rämnar totalt, vi kippar efter andan, hör inte vad någon säger, gråter och jag går in i en liten bubbla.

Kvällen innan dock. Det är den lyckligaste kvällen sedan 30 december 2010. Som ett skott kom han när det väl satte fart ordentligt. Ute på inte ens en handfull krystvärkar och en mamma som skriker att nej stopp jag hinner inte med. Men den underbaraste klumpen kommer till oss, 55,5 cm lång och över 4 kilo, 19.24 på onsdagskvällen.

untitled-10-34

Vi njuter av lugnet som kommer över oss, vi längtar hem och bestämmer oss för att sova kvar på förlossningen i väntan på morgondagens läkarundersökning. Vi fikar den välförtjänta smörgåsen, jag får nyponsoppa (som vanligt kan man nästan säga) och är bara så lycklig, känner mig knappt trött för tillfället.

Vilket år det varit. En lugn och glad bebis hade vi fått oss, oftast nöjd, tokig och glad. Nu har vi här hemma en ettåring som är grymt busig. En egen liten person som är nyfiken på allt och älskar att se vilken reaktion som kommer komma av allt han hittar på.