Återbesök i Göteborg

Det var lite över ett år sedan vi var där nu. Då var det första gången sedan de första tre veckorna i Nils liv som började så dramatiskt där nere. Den här gången kändes för mig lite lugnare. Jag fick inte samma ångestpåslag när vi kom in i entréhallen. Istället kände jag mig lugn, tillfreds på nåt vis att allt kommer att gå bra.

Vi var lite nervösa för hur alla undersökningar skulle gå. Vi har haft en del andra kontakter med vården under det gångna året och alla har varit en katastrof. MEN vårdcentralen och akutmottagningen är inte direkt barnorienterade. Man glömmer lätt bort hur grymma dom oftast är där nere på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus (DSBUS).

torsdagen var det en hel massa rutinundersökningar inbokat. Vi började på hjärtdagvårdens avdelning, 320. Här skrevs vi in, vägde, mätte, tog blodtryck och EKG. Allt helt utan problem, inte en enda protest från Nils. Efter ytterligare lite väntrumstid så var det dags för ultraljud upp på avdelning 323. Inte heller det några problem, han bara låg där helt lugnt och tittade på lite leksaker tillsammans med mig. Efter ännu mer väntrumstid var det dags för röntgen och sedan infart och blodprov. Inga som helst problem med nånting.

wpid-received_10154269531147995.jpeg

wpid-2015-10-22-11.00.03.jpg.jpeg

Torsdagens enda protester kom efter läkarsamtalet då läkare Magnus även skulle envisas med att titta i halsen och öronen och just det är något som blivit total katastrof andra gånger inom vården. Han stretade emot litegrann men det blev tillräckligt kontrollerat i alla fall.

Efter detta var det sovdags för liten herre och en evighetslång väntan på narkosläkare för att få lite information inför fredagens övningar. David hängde med Astrid nere i lekterapin så mycket som var möjligt under dagen, att hänga på avdelningen är inte så jätteroligt för henne medan det blir supertråkigt för Nils när hon inte är där så vi försöker balansera där för att båda ska vara hyffsat nöjda. Strax innan 17 var vi äntligen klara och nästan sprang ut genom portarna.

wpid-2015-10-22-11.00.58.jpg.jpeg

Fredagen var en lite tyngre dag. Efter att pratat med narkosläkaren på torsdagen så lade sig allvaret som en tung dimma över oss. Nils skulle sövas så djupt som är möjligt för att man ska kunna göra andningsuppehåll som krävs för viss av bilderna.

Vi kom in till avdelningen halv nio och var glada att röntgen hade blivit flyttad och således redan avklarad så vi slapp det. Nils fick en ny blöja, för att hålla koll på hur mycket han kissar, samt den tjusiga landstingsdräkten. Mjukt, och skönt var det tyckte Nils som dansade och skrattade som vanligt gullrumpan. Att bara sitta och vänta på något sådant är ju inte så jätteroligt och David hade det tufft en stund. Vår vana trogen så bryter vi sällan ihop samtidigt utan kan oftast stötta varandra.

wpid-2015-10-22-11.00.29.jpg.jpeg

När vi blev hämtade gick David och Astrid ner till lekterapin och jag och Nils följde med sköterskan ner till röntgenavdelningen. Det fanns mycket intressant att titta på och i full fart blev hans sövd. Precis när medlet kickade in märkte man att han blev väldigt orolig och vred sig i min famn och tittade rakt in i mina ögon med till synes panik. Sköterskorna och läkaren sa att det inte var något ovanligt och att han inte är medveten om vad han gör.

När han väl sov var det bråttom att få upp honom på sängen och få honom intuberad. Mitt sammanbrott var såklart ett faktum efter att ha hållit ihop hela förmiddagen. Det är skönt att dom är vana vid gråtande föräldrar, det är liksom inget konstigt.

Nästan tre långsamma timmar senare ringde dom och sa att det var dags att komma till uppvaket. Vi hade under tiden hängt på lekterapin och pysslat lite. Jag hade dessutom passat på att hämta Nils journaler på arkivet.

På uppvaket satt vi och väntade en liten stund på att han skulle vakna. Plötsligt från ingenstans är han tvärvaken, tycker han själv iallafall. Rycker bort saturationsmätare och några andra små prylar som satt kvar och ska ner på golvet på en gång. En liten stund gick an i min famn sen skulle han ner, vinglandes omkring gjorde han goda försök på att riva hela uppvaksrummet innan det äntligen kom en sköterska från hjärtdagvården och hämtade oss. En varsin glass lyckades barnen att få där också.

Skönt nog så behövde vi sedan inte vänta så länge nere på avdelningen för Nils åt, drack och kissade som han skulle på en gång så vi blev utskrivna och hemskickade med ett skratt och ett ”lycka till med den där”. Den där vilda bebin kan man väl bara anta.

 

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Hösten är här samt akutbesök

Ja ni, nu är hösten här. Kallt, mörkt och lövig mark. Barnen blir svårare och svårare att väcka på vardagsmornarna. Dessutom har datumparkeringen inträtt och sätter ännu mer käppar i hjulet för mig som inte tycker att det funkar att åka buss till jobbet.

Igår kom det fruktade samtalet från förskolan. Att dom någon gång skulle ringa med en fråga om att Nils verkar påverkad av sitt hjärtfel var väntat, men ack så fruktat. Före lunch igår så ringde en av pedagogerna och sa att efter att Nils hade ätit så såg båda pedagogerna på Nils avdelning att han var blå om läpparna och grå långt ner på hakan och runt munnen, på beskrivningen lät det precis som när han som nyfödd var tvungen att få extra syrgas.

Jag tog beslutet att han ändå skulle få vila där innan jag hämtade honom. Jag ringde hjärtdagvården i Göteborg som tyckte att OM vi var oroliga så skulle vi åka in och låta någon titta och lyssna på honom.

Efter tre timmar i ett trångt och deprimerande barnväntrum samt diverse undersökningar, vissa mer relevanta än andra, så fick vi åka hem igen. Han var precis som vanligt efter sovstunden, syremättnaden låg på 98% som vanligt och ingen annan påverkan, blåsljudet hördes såklart men det ”ska” det ju göra.

Efter att ha kört samma historia för 5 olika personer så var jag bra less på det där stället. Att absolut  vilja göra undersökningar som jag försökte säga inte var nödvändiga för vi VET att han är lite förkyld och vi VET att han inte har feber. Att försöka tvinga honom till en rumptemp samt titta i öronen och halsen är inte relevant för det ”fel” vi sökt för. Jag måste bli hårdare att säga till att rutin- och slentrianmässiga undersökningar inte ska göras för han utstår så det räcker, att göra det sju resor värre genom att hålla fast honom i vad som känns ett övergrepp kommer INTE att hjälpa oss i kontakt med vården senare.

wpid-2015-10-06-08.12.25.jpg.jpeg
Bjuder på en fartfylld bild på de två bussyskonen som nog gärna hade flyttat upp på studsmattan. Men nu är den tyvärr nerplockad för säsongen till Astrids stora sorg. Mattan fick både puss och kram innan den åkte upp på vinden.

 

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Ändrade planer

Strax efter att jag skickade iväg gårdagens inlägg så ringde jag till Daghjärtvården på drottning Silvias barnsjuhus. Jag ville höra hur dom tänkte runt att Nils varit förkyld den senaste veckan med snor, hosta och bröstrossel. Efter nån timme ringde dom upp och sa att dom inte vill riskera att söva honom så vi fick ett nytt datum.

Antiklimaxet alltså. Vi har ju i ett par veckor nu räknat ner, och planerat enligt att vara borta ons-lör den här veckan.

Inte nog med det så krockade det första datumet vi fick med min inplanerade resa med Anna och Johanna. Det var ju som det var men jag ringde ändå och hörde mig för idag om det fanns någon mer tid och som tur var hade dom precis planerat om ett annat barn så vi fick komma veckan efter. Längre än så vill dom inte vänta med att se efter ur det ser ut därinne i hans lilla bröst.

Det som ska göras är främst magnetröntgen, därav narkosen, men även det vanliga som blodprov, EKG, röntgen och ultraljud. Det ska bli spännande (fast verkligen inte) att se hur det ska gå med vår väldigt mycket envisa 1,5 åring.

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

16 månader – en uppdatering

Ojojoj vilken vecka vi haft nu. Med febern som började på midsommar utvecklades en helvetesvecka. Mest för Nils men har han det jobbigt så blir det så för oss också. Febern satt i tre dagar och avslutades med härliga utslag över hela kroppen. Google säger tredagarsfeber och allt google säger är sant, eller hur var det nu. Men även om febern tog slut så fortsatte Nils att vara dålig. Trött, gnällig och bara arg mest hela tiden. Han vaknar 10 gånger per natt (och det är underdrift) och är jätteledsen, han ska ha mat varje gång och det duger inte med vatten eller bara stoppa i nappen. Detta har gjort att vi har möjlighet att blanda tre flaskor under natten och så varannan gång får han äta upp det som blev kvar sedan förra gången. Hygieniskt? Inte direkt, men den enda lösning som vi kommer på just nu i dimman av sömnbrist.

I övrigt har vi fått en stor bebis nu. Jodå han är fortfarande en bebis även om tydligt minns att vi tyckte att Astrid hade gått ifrån bebis vid det här laget och var ett barn. Men är det inte så? Varje bebis får vara just det lite längre än den innan?

Nils är en väldigt, väldigt bestämd individ. Han blir skogstokig när han inte får det han vill eller göra som han planerat. För planerar gör han. Han har storslagna planer för det mesta verkar det som och om man inte hjälper honom med vad han tänkt sig så blir han tokarg. Det kan tex vara att klättra upp på fönsterbrädan, riva ner TV:n, slänga ner saker från övervåningen för att se vad som händer. Ja ni kanske förstår att vi har händerna fulla. Samtidigt som han är ett ilsket yrväder ena sekunden så är ju världens gosegris. Att krypa upp i min eller Davids famn och rulla ihop sig till en liten boll verkar vara livet för den här lilla galningen. Att pussas och bara vara nära är något han verkligen njuter av, korta stunder innan det är dags för nästa påhitt.

Att göra: Nils älskar djur, ÄLSKAR. Han blir utom sig av glädje om det finns minsta möjlighet till interaktion med ett djur, alla djur, från myra till häst. Han har ingen som helst respekt för dem till skillnad mot Astrid som alltid har gillat att hålla en viss distans mot djur. Att titta på djur, klappa djur, gosa med djur, jaga djur, ja allt med djur det är nog det Nils skulle välja som favorit. Annat som är riktigt roligt är att titta på fordon, traktorer, lastbilar, bussar you name it. Han brummar som en motor om han ser en traktor på långt håll.

Att prata finns det inget intresse av än så länge. Han gör några djurljud, traktorljud. I övrigt har han några ljud som vi kan känna igen för uppmärksamhet, ”jag behöver hjälp” och liknande. Han gör sig dock oftast ganska tydligt förstådd med att peka och bara låta uppfordrande när han t.ex vill ha något. Sen att hitta exakt rätt grej är svårare, det kan t.ex vara exakt rätt pommes i en skål full av pommes på IKEA.

Han full koll på kroppen nu, börjar lära sig att hoppa, speciellt på studsmattan såklart. Han kämpar med att lära sig ta sig fram på Astrids gamla trehjuliga sparkcykel och vette tusan om han inte kommer kunna sparka sig fram med den i slutet av sommaren.

Sömn: Det sovs en stund på dagen, allt mellan 40 minuter och 3 timmar, man kan aldrig så nog veta hur länge. Natt är det mellan 19.30 (-isch) och 07:00 (-isch) med uppvaknande minst två gånger. Förutom 2 nätter förra veckan då han bestämde sig för att sova hela natten, samt de senaste 7 nätterna då han vaknat 10-20 ggr per natt.

Mat: Att få den här lilla envisa busen mat är inte det lättaste. Eller jo, det han gillar kan han äta en vuxenportion av (i normala fall). Men det är däri problemet ligger, det är ju omöjligt att hitta något han gillar. Det mest vi lägger fram petar han inte ens på. Korv är det enda som alltid går i. Pasta som nummer två. Sen jag började jobba har det inte blivit så mycket pannkaka så det får vi prova i helgen igen. Jag är inte orolig för han äter fortfarande mycket ersättning och får i sig järn och andra nyttigheter så det räcker från det. Men det blir ju så tjatigt när man tex ska äta ute, plus hans allergier då förstås för mjölk och ägg.

Storlek: Han har vuxit på längden och dragits ut rejält tycker vi att det ser ut som. Han har inte haft mycket bebishull nån gång men nu ser benen ut mer som barnben, långa och nästan smala. Han har ju att brås på så det kanske inte är så konstigt. Hans perfekta storlek nu är 86 men drar mycket tröjor och så i 92 medan byxor i samma storlek blir liite långa men på tok för stora.

wpid-wp-1435301885554.jpeg

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Härliga midsommar och feberinsomnia

Midsommarvädret diskuteras kanske till leda men det ÄR en stor sak. Sen att det i slutändan inte spelar någon roll för vi bor i Sverige och är det midsommar så dansar man runt midsommarstången. Punkt. Hela förra veckan utlovades det skurar och måttligt sköna 10 grader under aftonen.

Som tur var lurades meteorologerna som vanligt. Solen tittade fram och vi som dukat upp i uterummet fick till och med chans att öppna upp för att inte koka därinne. För Astrid som i stort sett alltid är naken blev det dock för kallt så vi andra fick stå ut med värme.

Efter traditionsenlig sillunch (köttbullar till mig och barnen) med Västerbottenpaj och färskpotatis (såklart) så gick vi ut och väntade på att spelmanståget skulle plocka upp oss för att tåga genom vår lilla by bort mot dansplatsen där majstången låg förberedd från kvällen innan. Lite ritsch ratsch och smågrodorna senare vann svärmor en väska på lotteri och plötsligt började det smådugga lite. Uppbrottet från platsen blev snabbt då alla flydde hals över huvud men vi blev lurade för det kom cirka 10 droppar innan solen tittade fram igen.

Hemma igen var det dags för mer mat, nu grillat med fransk potatissallad, sallad och min sparris med pistagevinegrätt. Samt såklart jordgubbar med glass, grädde och kikärtsmaränger till efterrätt. Någon god drink och lite trevligt spel och snack på det så var det snart midsommardag istället.

wpid-wp-1434981882876.jpeg

Nils började gnälla rejält redan på förmiddagen. Jag fick inte kliva mer än 50 cm från honom. Mot eftermiddagen kom febern smygande och natten blev hemsk. Ännu värre än det var natten mot söndag och ÄNNU värre än det var natten till idag, måndag. Tittar man in i munnen ser man ganska snabbt varför. Minst fyra stora tänder är på väg upp, små vita pliggar har tagit sig igenom och banar nu väg för stora feta kindtänder. Han gnäller, gråter och stoppar handen i munnen hela tiden, så himla synd om honom. Febern hålls någorlunda i schack med paracetamol men smärtan finns kvar tyvärr, stackarn!

Är det någon som har något bra tips för tandsprickning?

 

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+

Ett halleluja-moment! Om att få sova.

Känslan när man vaknar på morgonen, klockan är 06:30. Jag funderar en stund, konstaterar att Nils inte ätit en enda gång i natt, Astrid har inte varit uppe och kissat, jag har inte ens fått en enda spark i ansiktet vad jag minns. Som grädde på moset kom jag i säng i tid och sov säkert runt 22:30.

Fattar ni? Alla småbarnsföräldrar fattar, det är jag säker på. Jag har sovit en hel natt! Halleluja som sagt. Nils sov faktiskt hela natten igår, till söndag, också, men då var Astrid uppe en gång, David kom hem vid halv fem efter att ha vaktat hamnen och jag fastnade i prinsbröllopet tyvärr.

Idag har jag inte somnat på ett enda möte, jag somnade inte ens när jag satt tillbakalutad vid skrivbordet och läste lagen om fastighetsregister. Fatta, en till sån här natt och jag kanske skulle orka vara den jag vet att jag kan vara. Men det är väl att hoppas för mycket.

Sovande barn på soffan.
Att titta på prinsbröllop var det bara mamma som tyckte var intressant. Föga anade jag då att han skulle sova hela natten.

 

FacebookTwitterGoogle GmailWordPressTumblrBlogger PostGoogle+